Tomhet
Nu känns det återigen tomt här hemma och jag vaknar stup i ett när jag sover. Jag antar att jag i sömnen märker att han inte ligger brevid mig. Känslomässigt har jag återhämtat mig bra, jag har fått behålla min energi. Men jag hade gjort mycket bara för att få ha honom hemma en dag till. Vi båda försöker intala oss att tiden kommer att gå fort till det att vi ses nästa gång, men vi saknar varandra redan nu. Vintern kommer att hinna gå mot vår och det känns rätt avlägset just nu. Tack och lov så finns det telefoner, internet och brev. Som jag sagt förut så vet jag att vi anhöriga till svenska soldater har det bra på så vis att våra kära får komma hem så pass mycket som de gör i förhållande till tjänstgöringstiden. Det får man till exempel inte som amerikansk soldat och jag står fortfarande fast vid att försöka göra det bästa av situationen. För mig själv fortsätter jag ge mig lite vardagslyx. Det behöver inte vara något märkvärdigt, men det ska känns lite speciellt. I går kväll till exempel tog jag en varm dusch och satte sedan på mig morgonrocken och tofflorna som jag fick på hotellet som A "kidnappade" mig till i måndagskväll (vi bodde där över natten, gick på relax, åt 3-rätters med bubbel och vin och hade det mysigt) sedan tände jag ljus, såg på tjejfilmer och drack brämhults jorgubb och limejusice ur vinglas. För oss båda så försöker vi göra småsaker i vardagen som underlättar för varandra. Till exempel ett fint litet brev, ett extra telefonsamtal (han ringer till mig, vi har valt att inte införskaffa tillfälliga telefonnummer och ringa på osäkra sätt) mm. Samtidigt försöker jag tänka på att han måste vara borta för att äntligen få komma hem och att fortsätta ta vara på det lilla. Mycket påverkas av våra tankar och hur vi väljer att se och uppfatta saker.
Det låter som att du har en mycket sund inställning. Jag känner igen mig i ditt tänk. Försökte tänka så också när min sambo var iväg och det är det tankesättet jag ska försöka ta med mig till nästa mission. Jag tror att det tänker gör det lättare att orka med det hela. Jag känner så väl igen din känsla kring att säga hej då! Jag tror aldrig man lär sig den biten. Men den bästa känslan är ju när de kommer hem och man får möta dem vid den där stationen. Det är värt allt!
Kämpa på du är duktig!
Finaste du!
Tack Anna. För mig hjälper det även att skriva här. Har jag en dålig dag/stund så kan jag läsa och se tillbaka på de dagar som har varit hyfsade och få tillbaka den positiva inställningen. Upprepa för mig själv, både i tanke och skrift här på bloggen att "det är så här jag vill tänka". Jag hoppas att den kommande missionen du talar om är lååångt borta och att du får ha din soldat hemma ett bra tag till.
