Underbart

Så fantastiskt skönt att ha honom hemma. Det går inte fullt ut att beskriva. Ingen oro som konstant tränger på, inga tänk om tankar då han inte längre behöver åka ut på patrull, jag behöver inte stirra mig blind på datorn för att kanske lyckas fånga ögonblicket då han har tid att logga in, jag behöver inte vänta på att han ska ringa... han finns ju här...

I går trodde jag aldrig att klockan skulle ticka framåt och ändå hade jag försett mig själv med en lista full av saker som skulle uträttas. Jag virrade dessutom runt på stan i tron om att det skulle fördriva tiden, men inte. Jag stötte på kollegor till Älsklingen som fick klockan att gå än mer långsamt. Tillslut gick jag ner till stationen och bara väntade... Så kom en gemensam bekant och kollega till Älsklingen och väntade med mig. Enligt honom så satt jag som på nålar och tittade på klockan bakom oss varannan minut;) Sedan började alla möjliga personer och kollegor att ramla in. Trots att de flesta är i väg på FS21. De kom med flaggor och gott humör och gjorde mig än mer glad och rörd. När det så var dags och tåget rullade in på perrongen så stod vi uppställda på rad och de andra resenärerna förstod att något var på gång så de höll sig åt sidan. Jag kände hur all förväntan nästan fick mig att lyfta från marken och i ögonblicket jag såg honom så försvann allt annat... Jag gick fram och kramade honom och så hörde jag hur jubel och applåder spred sig där vi stod... I det ögonblicket var han HEMMA!!!!!  Både jag och Älsklingen var helt skakiga och han var chockad. Han hade inte förväntat sig ett sådant välkomnande då han trodde alla var iväg på mission. Jag hade ordnat med ett café så att vi hade möjlighet att fika där (jag hade annars inte planerat in något då Älsklingen inte ville det), men han ville bara hem och duscha:) Vi gick hem, men det var mer känslosamt för honom att komma hem än han hade räknat med tror jag. Tårarna bara rann och vi satt och höll om varandra. Men till sist så kom han in i duschen och vi gick i väg och mötte upp ett par personer och gick ut och åt middag... eller frukost som det blev för mig;) Jag hade inte lyckats få i mig en enda matbit under dagen. När vi sedan kom hem vid 20.00 så hann Älsklingen inte mer än att sätta sig i soffan innan han somnade;) Jag vet att vi har en annan typ av resa framför oss nu där minnen och upplevelser ska hanteras. Men det får komma som det kommer. Det har redan börjat lite smått, rätt som det är så dyker ett minne upp och då är det bara för mig att lyssna. Likväl som jag också ska dela med mig om min mission jag har gjort här hemma. En resa som jag vet att jag kommer att få göra om en dag och då bör han veta vad han sätter sina anhöriga i. Men nu kommer snart Älsklingen hem igen efter att ha varit på gymmet för att bli lite större (han har gått ned i vikt så mycket att kläderna här hemma inte längre passar), så jag ska logga ut och sedan ska vi bara vara:)
Kram på er!

MinÄlsklingKommerHem,MinÄlsklingKommerHem!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Åh, helt underbart, jag börjar plötsligt förstå att han snart kommer hem!!! Det är på riktigt!!! Vi ska få umgås hela helgen!!! Jag känner mig som en duracellkanin och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen!!!:)

?!?!?!?

Nu är Älsklingen i Sverige! Jag förstod på meddelandet jag fick att resan inte har varit helt enkel. Jag har inte hunnit bli uppdaterad än då jag suttit i 3 möten utöver jobbet, men han skulle försöka ringa senare beroende på hur deras dag skulle se ut. Men de var nära att få ta buss från Ungern som jag förstod det och då hade de inte varit hemma än på långa vägar. Så där hade  vi tur! Jag känner mig upprymd samtidigt som jag inte har förstått att missionen typ är slut nu, det går inte att greppa... Nervositeten är som bortblåst (än så länge) och nu vill jag bara att det ska bli helg så jag får träffa mitt hjärta!!!

Vakum

Det närmar sig verkligen slutet på missionen nu. Men jag har så svårt att tro på det förens han står här hemma. Just nu är det som att befinna sig i ett litet tidsvakum. Det känns som om någon ska hoppa fram och säga att jag bara är lurad, det dröjer några månader till innan missionen är slut... På ett sätt gör det nog säkert det i och med att Älsklingen ska komma hem och komma tillbaka till vardagen. Egentligen vill jag jubla, men jag känner inte riktigt att jag kan göra det. Inte förens jag kan se honom i ögonen och känna hur han mår. Kontakten har fortsatt att vara bristfällig trots att han har varit mycket på campen. Han har suttit och jobbat till långt in på nätterna med listor hit och dit som ska stämma, överrapporteringar och allt som hör till. Vi har hunnit skriva ltie i chatten till varandra, men det ger inte så mycket. Text kan man gömma sig bakom och den kan tolkas alldeles för mycket. Men när han står framför mig, då kan jag veta hur han mår. Då kan jag börja slappna av. I går kväll hade nervositeten försvunnit helt, men nu är den redan tillbaka igen. Jag trodde aldrig att jag skulle bli nervös över att få hem min Älskling!:) En mycket märklig känsla som inte helt går att beskriva. Den bara finns där.

Törstar efter kärlek

Jag hoppas inte att detta kommer att påverka hemresan till det negativa... Det skulle bli riktigt jobbigt i så fall. Just nu längtar jag så oerhört efter att han ska komma hem så att vi kan påbörja resan mot en normal vardag igen. En lugn och skön vardag där jag kan ringa honom när jag vill, skicka ett sms, säga god morgon, be honom börja med maten när jag är på väg hem från jobbet för att jag är hungrig, ligga bredvid varandra i soffan och skratta åt en dålig film, få pussas och kramas och mysa och bara ha det alldeles, alldeles underbart. Älsklingen ringde tidigare, jag hade skrivit att jag behövde få höra hans röst och de tre små magiska orden. Rösten fick jag höra, men mottagningen var dålig... vi fick gissa oss till vad den andra sa och när vi skulle säga hej då och jag längtade efter att få höra honom säga "Jag Älskar dig" så bröts det! Men jag hann höra Puss. Den pussen får jag leva på till nästa gång. Men som han sa tidigare i samtalet; snart kan jag ringa dig från min telefon. Hans sista patrull är i alla fall gjord för denna gången så lite kan man slappna av på det viset. Men just nu är det inte oron utan "kärlekstörsten" som har överhand. Jag vill tanka så mycket kärlek att det räcker och blir över för en lång, lååång tid framöver!

En dag närmre målet

Hejsan.
Jag har inte skrivit så mycket de senaste dagarna för jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Nu är det inte lång tid kvar till Älsklingen kommer tillbaka. Som min syster sa "nu kan du nästan köpa mjölk utan att datumet hinner gå ut tills han kommer". Åh det är så sant som det är sagt. Jag verkligen längtar!!! Men och stundvis är det ett stort men, jag är samtidigt nervös och lite orolig som ajg tidigare har nämnt. Hade jag fått bestämma så hade han kommit hem, mått tipp topp och så hade vi levt lyckliga alla dagar. Jag känner mig på ett sett lite dum över att vara orolig, för han kommer ju trots allt att vara hemma... Men känslan innfinner sig ändå till och från. Men det blev lite bättre efter att jag pratade med Älsklingen på telefon i går. Jag hade skickat ett mejl och bett honom försöka ringa. Det hade gått över en vecka sedan sist och så dåliga tror jag inte telefonerna där nere är, då hade det blivit ett offentligt uttalande om det. Det var lite sprakigt i början, men sedan hörde vi varandra utan problem, det var bara en aning lagg. De jobbar på högvarv så gott de kan och svetten forsar. De har nu fått flytta ut från sina rum till tält och där har de ingen AC utan 05.30 låg temperaturen i tältet redan på 28grader. I skuggan under dagtid har de annars haft runt 47,5grader. Undrar om jag behöver packa fram hans raggsockar till hemkomsten;) Lite skillnad på temperatur! Denna gången lät han lite mer lugn och avslappnad när han berättade om några händelser. Det var inte samma sorts stress och dämpade klang i rösten som jag upplevde sist. Kanske har allt packande, listor och vård hit och dit gjort lite nytta mitt i all stress. Att han har fått lite distans till andra händelser eller så har kanske ett accepternade infunnit sig... inte vet jag, jag kanske är helt fel ute. Det var oavsett skönt att prata med honom och gav en lite lugnande effekt på mig. Annars så rullar allt på som vanligt, men sedan i går är det bekräftat att jag får gå upp i tjänst efter semestern! 100% tjänst på ett boende som jag arbetat på för några år sedan. Grattis till mig! Men jag har inte orkat glädjas åt det så mycket än pga en envis huvudvärk. En kostig huvudvärk. Det påminner om migrän, men inte som jag brukar ha det... jag brukar tappa synen och bli enormt ljuskänslig. Nu är det som om ett skruvstäd är kopplat runt hela huvudet och är åtdraget så hårt det går. Men jag är inte så ljuskänslig, men får illamåenden till och från. Dock är det inga större problem med att läsa eller se på dator/tv. Däremot så är tänkandet lite långsamt;) Jag får leta efter ord ibland och häromdagen pratade jag lite baklänges;) Men jag har faktiskt läst ut ännu en bok i dag så nu känner jag mig lite rastlös, men orkar inte göra så mycket annat och har bestämt mig för att ta det riktigt lugnt. Synd att jag inte köpte den sista boken så jag hade kunna börja på den nu. Jag har påbörjat en serie av Johan Theorin;
Skumtimmen, Nattfåk och så står boken Blodläge näst på tur.


Vi

Älsklingen ringde aldrig, men jag fick mejl. De har stora problem med telefonerna där nere och soldaterna är frustrerade. Mitt i allt så har de enormt mycket att göra. Älsklingen skrev att han går på redbull och viljestyrka. Det säger en del! Yrkesmässigt har han en mycket hög stress- och belastningströskel. Samtidigt ska de blandade känslorna hanteras. Känslan av att snart få komma hem och de känslor av att åka i från den gemenskap och det förtroende som byggts upp. Ett förtroende som innebär en trygghet i en gemensam förståelse för mycket av de upplevelser de bär med sig hem. Jag hoppas att Älsklingen när han väl är hemma får det lättare att berätta om vissa av sina upplevelser. Jag vet att han bär en del av dem för sig själv. Särskilt nu när telefonerna strular. Lite har han uttryckt i några mejl. Men väl hemma så kan han ta det i sin egen takt och behöver inte bry sig om att han har en begränsad tid på sig i telefonen eller att han när han lägger på luren lämnar mig med tankar och oro. Den sista rundan där nere har varit mest jobbig för honom och inför hans hemkomst planerar jag lugn och ro. Själv vet han inte riktigt vad han vill mötas av här hemma. Jag har frågat om middag med familj och vänner, men han vet inte. Så det får bli spontant i så fall. Själv kommer jag att jobba i en månad efter hans hemkomst innan även jag går på semester. Det tror jag blir bra. Då får han möjlighet att stundvis vara själv, komma tillbaka till vardagen hemma och bearbeta en del av känslorna innan vi båda går på ledighet. Över lag är det med en sorts förtjusning som jag likt ett barn innan sommarlov, födelsedagen och julafton räknar ner dagarna inför hans hemkomst. Men mitt vuxna jag stillar ändå längtan och förväntan med rationella tankar om att det kan komma att bli en jobbig tid. Jag är inte ett dugg oroad för oss två som par, men som jag sagt förut så vill jag måla hela hans värld och göra den underbar... Men är allt enbart underbart så slutar man uppskatta saker så jag  förstår att vad han än kommer hem i för tillstånd så är det en del av resan. Det enda vi behöver oroa oss för här hemma, som smäller är ju trots allt möjligtvis champagnekorken som flyger i taket när han står hemma i vår bostad. Har vi klarat 6 månader med 600mil mellan oss så ska vi nog klara hans hemkomst med gemensamma krafter om svårigheter skulle uppstå. Borta "bra", men Hemma bäst...

Firar 4 fina år med Älsklingen!

Tiden har gått snabbt, men samtidigt känns det som att det alltid har varit vi. Som det ska vara:)
Då jag inte rent fysiskt kan fira dagen med att han är på plats här hemma så har jag ägnat mig lite åt mig själv genom att göra slingor i håret på salongen och ska snart äta en av Älsklingens favoriträtter, spagetti och köttfärssås;) Besöket på salongen gick bra, men jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag är nöjd med att hon lyckades få ihop färgerna så bra att det ser naturligt och ofärgat ut eller om jag är lite missnöjd över att det inte blev större skillnad i håret... Jag är visserligen allergisk mot utväxter så på så vis är det toppen, men jag hade nog hoppats på att håret hade blivit lite mer spännande. Vi får se vad jag tycker om en vecka;) Men riktigt duktig är hon oavsett. Jag har också hunnit träna lite och har naturligtvis njutit av det fantastiska vädret. Det känns nästan som att vara utomlands faktiskt. Att detta är Sverige i maj är lite svårt att föreställa sig:) Nu ska jag strax laga mat och hoppas på att Älsklingen ringer.

lugnt

Tårarna lugnade ner sig med dagen och som om Älsklingen hade läst mina tankar (igen) så ringde han.
Det var skönt. Han skulle lägga sig tidigt i kväll, de har haft fullt upp sedan de kom tillbaka så han är fortfarande trött. Vi pratade lite om det som hänt dem och Älsklingen verkar ha en rätt så sund inställning även om det som hänt utan tvekan kommer att följa honom under en tid. Det märks att de är ett professionellt gäng.
Kvällsjobbet gick bra och nu ska jag lägga mig och förhoppningsvis sova bra en natt till. När jag gick hem från jobbet så kände jag för första gången i år hur det doftade blommor ute. Hela vägen hem njöt jag av de olika blomsterdofterna och det kändes som att tiden stannade till en stund. Vilken kontrast till snön som kom förra veckan:)

I bland blir det bara så

Jaha inte visste jag att sömn skulle leda till att man gråter.
Varför vet jag inte, jag känner mig inte direkt ledsen.
Men det är klart, varje dag är en saknad efter någon, en oro över något och det tar på krafterna.
Särskilt när man sovit dåligt under en tid. Jag längtar vansinigt mycket efter min Älskling.
Man borde ha en "onoff knapp" och välja att vara "offline" i en vecka och sedan vakna upp och vara ännu närme målet utan alla känslor varje dag. Men det är inget farligt att gråta så det får väl fortsättas ens stund till så det blir avklarat. Förhoppningsvis innan det är dags för jobb i em.
I dag har jag haft lite tankar om hur det blir när Älsklingen kommer hem och hur han kommer att må...
Jag hoppas att han ringer i dag, det vore så skönt att få höra hans röst igen. Få höra om han mår bra efter allt som har varit sedan maj månad kom intågande. Egentligen vill jag skriva brev till honom och skicka paket, men det blir inte av då det är så oklart hur snabbt saker kommer fram... jag vill ju inte att breven etc. ska bli liggandes där om de inte når fram i tid. Men samtidigt känns det dumt att inte skicka något utifall att det faktiskt skulle hinna fram...
Det får väl bli den moderna e-posten istället. Även om det inte är något jag föredarar i detta fallet. Då kan han inte läsa breven för sig själv på sitt rum. Under tiden ska jag övertala mig själv om att han snart kommer, snart, snart, snart, snart, snart...


Det gick

Nu har jag äntligen sovit bra!

"Skilda världar"

Veckans nyckelord verkar vara trött... jag skulle gärna sova en hel dag om jag kunde. Men dagen har över lag varit bra. Den började med jobb, rätt så lugnt. Sedan vände jag i dörren hemma och mötte upp några bekanta, gick till stan där vi tog en fika och värmde oss i solen. Efter det hann jag inte mycket mer än hem, duscha och göra mig snabbt i ordning innan det var dags för kvällens middag på stan med flera av Älsklingen kolegor och andra människor. Det var en hejdå-middag/på återseende-middag då värden för middagen snart åker till "långtbortistan"... Usch säger jag bara! Även om jag inte blir direkt ledsen över att han åker, så känns det ledsamt... Jag skulle helst vilja låsa in alla soldater, gömma nyckel ett tag och vänta på att de delarna av världen skulle bli en bättre plats... Klumpen som redan fanns i magen blev lite tyngre. Den enda "trösten" är att jag vet att han precis som min Älskling gärna vill göra mission... jag vet att de gör skillnad och ska långtbortistan bli en bättre plats så behövs deras insatser som medmänniskor... Men det är väl alltid så att man vill skydda "de sina"... Kvällen blev nog ett fint minne för honom i alla fall. Vi åt två rätters; jag åt ryggbiff med egengjorda strips, café de paris sås med en basilikasallad. Till efterrätt blev det för mig en creme brulépudding med egengjord skogsbärsorbé. Vi var väl ca 13st som åt vid långbord på en restaurang och maten var mycket god. Hade jag inte varit så trött och om jag inte hade jobbat i morgon så hade jag gjort dem sällskap resten av kvällen också, de som går ut. Men jag orkade inte mer nu. Efter kramar och hälsningar så betalade jag värdens mat på utvägen. Det är han värd. Av någon anledning så dyker låten med denna text upp i mitt huvud nu;
Jag ska måla hela världen lilla mamma
full av solsken varje dag
att det regnar och är grått det gör detsamma
du ska solsken i ditt fönster ändå ha


Det är precis vad jag skulle vilja göra för min Älskling, måla hela världen och göra honom glad. Jag tänker på honom extremt mycket efter den senaste incidenten, även om jag vet att det till sist "gick bra". Jag har svårt att släppa det då jag tror att det är en av de saker som kommer att ha påverkat min Älsling mest vid hemkomst.
Inte för att jag har pratat något mer med honom, mer än de sekundrarna sist, men det var något i hans röst.
Jag blev helt kall efteråt och frös en bra stund, blev omtumlad är nog en bra beskrivning... och jag var inte ens i närheten av incidenten. Hur påverkas då inte de som var på plats?! Allt som händer i mitt liv här hemma känns som petitesser i jämförelse med hur de har det där nere. Det är svårt att inte få dåligt samvete över att man klagar då och då, men samtidigt är det så vitt skilda verkligheter att de knappt går att jämföra. Jag tror att jag ska lägga mig och sova nu, drömma om min Älskling och ge honom många pussar och kramar, det är han värd.
Jag saknar honom så mycket.

rysningar

Det tog tid att somna i går och ändå vaknade jag första gången inna solen gått upp ordentligt.
Hade en oroskänsla som var svår att skaka bort.
Älsklingen ringde några sekunder alldeles nyss. Det hördes hur både fysiskt och psykiskt trött han var.
Han är dock i trygghet. Ingen bra start på dagen med det han hade att berätta. Men huvudsaken är att de alla är okej. Jag som har varit mest oroad över sådant som smäller...


Hett

Det har varit fullt upp där nere för Älsklingen och kollegorna med strider och annat. Hett om öronen på många sätt.
Han ringde dock en snabbis och bara sa att han var okej. Det var skönt att höra. Fjärilarna i magen finns, men jag har lyckats hålla dem på en okej nivå. Jag har sysselsatt mig med annat i stället för tankar och ska göra så de kommande dagarna också. Nu ska jag sätta mig och kolla igenom några tidnignar med frisyrer och plocka fram lite vad jag tycker är snyggt inför frisörbesöket i morgon.
Helgen bjöd annars på trevligt sällskap och flera sena nätter. Men jag känner mig redan med på banan igen så jag vände inte på dygnet särskilt mycket.

Sköt om er.

Lovely

För 4år sedan var jag på min 2:a dejt med vad som blev min Älskling. Vi satt på uteserveringen nere på torget. Jag fick lära mig de latinska namnen på småfåglarna som flockades vid vårt bord;) Efter några timmars samtal tog han mig på en promenad i kvarteret, vi höll varandra i hand och han ville ha min åsikt om en lägenhet som han funderade på att köpa. Han fick det att låta som att han redan planerade för vår framtid:) När vi gick där och strosade så pekade han på det högsta huset i stan och sa att han skulle vilja stå längst upp någon gång och blicka ut. Då jag känner människor som bor där så fixade jag det:) Vi tog hissen upp till, vad kan det vara...13våningar eller något... väl uppe ringer hans mobil och det är hans mamma:) Han gör sina försök att hålla samtalet kort, men lyckades inte särskilt bra. På frågan vad han gjorde fick hon till svar att han är med Jasmine. Jag verkade redan vara ett självklart namn och hon bad honom hälsa:) Lite smickrad blev jag då detta bara var vår 2:a dejt(!) Efter samtalet stod vi en stund och beundrade utsikten och när vi väl var nere igen och det var dags att säga hej då så tittade han in i mina ögon och sa att han kommer att kyssa mig nu. Vilket han gjorde... hela världen började snurra, han sa hej då och jag såg honom gå. Själv stod jag kvar och var fortfarande snurrig så jag fick ringa min syster för att veta åt vilket håll jag skulle gå för att hitta hem:)
Min syster skrattade åt mig då jag faktiskt inte hade en aning om åt vilket håll jag skulle gå och ändå hade jag några minutrar tidigare pekat ut mitt hus från utsiktsplatsen:) Snacka om att bli tagen med storm! Men hem kom jag i alla fall. Jag letade fram kläder då vi hade bestämt vår 3:e dejt redan till kvällen. Jag skulle få träffa en av hans bästa vänner, Björn. Innan dejten var jag på Kåren, pubben som sköts av studenterna (jag hade nyligen avslutat min studietid, men var aktiv där). Jag strålade och alla undrade vad det var med mig. Så var det dags att möta dem på stan. Lite nervös var jag över att bli dömd av bästa kompisen, men allt klaffade och det var som att vi alltid känt varandra. Älsklingen höll sig några millimeter i från mig nästan hela kvällen och då han väl var tvungen att gå någon stans så lämnade han gentlemannamässigt över ansvaret till Björn att ta hand om mig så jag hade det bra. Efter krogen köpte vi lite nattmat och Björn sade hej då. Jag och Älskingen hade svårt att säga hej då, men till slut gjorde vi detta och egentligen från denna dag så var det verkligen vi... Men vår årsdag kommer lite längre fram.

I dag kommer jag inte att vara varken med Älsklingen eller Björn. Men jag kommer att besöka kåren. Med vänner från Högskoletiden. Innan kommer vi att vara i parken, vi ska grilla, spela brännboll mm. I kväll kommer vi att känna oss lastgamla då vi till fullo inser att man bara behöver vara född 93 för att få komma in. Vi kommer att känna oss helt malplacerade och prata om hur det var bättre förr. Men vi kommer även prata om gamla minnen. Minnen som för några av oss är bland de bästa vi har.

Ha en trevlig Valborg och är ni inte inbjudna till någon bjud in er själva.
Kram


overkligt

Just i dag är en sådan dag där jag faktiskt ser ett slut på missionen. Men det känns lite smått overkligt att det är "så kort tid kvar". Varje dag kommer inte gå snabbt, varje dag kommer det inte känns som att det är kort tid kvar. Men varje dag för mig oavsett närmre målet. Att få hem min Älskling. Nu är det snart sommar igen...
Förra sommaren hade jag en klump i magen, Älsklingen skulle inleda träningen inför missionen. Det kändes som början på en *e v i g h e t*. Många kvällar då Älsklingen somnat och i bland även innan så rullade tårarna ner för min kind.  En tår för varje tanke om vad som skulle hända, kunde hända och en tår för varje "tänk om" tanke som jag knappt vågade tänka. Hur kommer denna sommaren att bli? Kommer Älsklingen må bra vid hemkomst, kommer han kunna slappna av... jag vet inte, men hemma kommer han att vara *peppar peppar*.
Jag har läst i genom nästan varje inlägg i min blogg och vissa dagar har onekligen varit bättre än andra. Men jag tog mig igenom även de värsta. Bara för att vi är i slutet av resan så behöver det inte betyda att jag inte kommer få fler dagar som jag hellre hade sovit mig igenom. Men jag kan inte rå för att jag ändå känner lite segervittring... det gick, vi klarade det... Men samtidigt kittlar det till i magen när jag skriver så, fjärilarna eller vad det är som virvlar runt påminner mig om att det inte är slut att allt kan hända, ingen ro och ingen vila innan han står framför mig på hemmaplan. Det känns nästan lite tabu att börja glädjas redan nu, att man då riskerar att något hemskt kan hända. Men vad vinner jag på att inte glädjas?
Medan jag sitter här och nästan ser ljuset i tunneln så kan jag inte låta bli att tänka på de hjältar som nyligen inlett sin resa... Som sitter med den där klumpen i magen, har tårar som rullar ner för kinden i tystet, upplever det där kaoset, förvirringen, stressen. Endel kanske bråkar mycket med sin respektive medan andra har bland de bästa stunder de någonsin upplevt med sin käresta... men även de fina stunderna påminner dem om att snart tar det slut, snart åker min Älskling. Mammor och Pappor försöker hålla samman rösten då deras barn snart åker ut i stora världen. En dag som för många kanske kom rätt så oväntat, andra har sett sitt barn ta steget närmre en mission under många år. De vill naturligtvis inte påverka sitt barn för mycket med sin egen oro, de försöker hålla masken, men för en del går det helt enkelt inte. Vissa dagar bubblar ilska fram, varför vill man åka i från någon man Älskar?! Varför riskera något som är rätt tryggt och bra för ett "äventyr". Oförståelsen visar sin närvaro. De flesta gör nog sitt bästa för att inte oroa sin Älskling, försöker hålla upp en fasad, kämpar i tysthet, många gånger i en upplevd ensamhet. För vissa är drömmen om framtiden en räddning medan andra inte ens vågar tänka tanken om vad som komma skall.
Mitt råd är att upptäcka att ni inte är ensamma, sök kontakt med andra i samma situation. Jag är en av få, om inte den enda som är hemmahjälte i min stad för tillfället. Jag tror att jag upptäckte lite väl sent hur bra Invidzonen faktiskt är, vilken räddning på dagen som forumet kan vara. Det finns ingen anledning att försöka stå stark helt på egna ben eller att försöka hålla masken för andra som förstår hur det kan kännas. Mitt utlopp för känslor var denna blogg och till och med här har jag ofta försökt hålla masken... när man inser att någon faktiskt läser så når man i bland en punkt där man inte vill vara till besvär, där man inte vill klaga för mycket eller visa sina innersta känslor. Men som sagts så många gånger; Ensam är inte alltid stark. Men framför allt så behöver man inte alltid vara stark. Man behöver inte alltid vara duktig. Det viktigaste för mig har varit att känna att jag och min Älskling är ett team. Vi gör det här tillsammans. Var sin resa, men mot ett och samma mål. En dag i taget blir till en månad, som blir till två, som blir till tre som... Oavsett hur långt borta det i bland kan kännas så har varje början ett slut.

dunka dunka

Jag hade fel beträffande vätska och vila. Huvudvärken har ännu inte försvunnit, men den gav mig väldigt speciella drömmar! Någon som var sjuk hela tiden i drömmarna, illamående, skador i huvudet mm. Antar att jag inte mådde tip top då jag sov och när migränen kickar in så blir jag ofta illamående. Men det var ju bra att jag i alla fall sov natten igenom. Nu gör jag ett nytt försök att vakna utan dunkande huvud i morgon. Imorgon får jag nämligen besök av en väninna som jag inte har hunnit träffa på ett tag då vi bor långt i från varandra. Hon ska sova över och sedan ska vi fira Valborgsmässoafton tillsammans i helgen.

Nu ska jag strax lägga mig och drömma om en underbar dag för snart 4 år sedan. Imorgon är det nämligen 4år sedan jag hade min första dejt med Älsklingen:) Vissa kanske tycker att det är löjligt att komma i håg en sådan sak, men för mig är dagen väldigt svår att glömma:)



sängen

Ja, jag sov bra när jag väl gick till sängs. Konstigt bara att inte vilja gå och sova när man är trött:)
I dag är jag ledig efter att ha jobbat helgen. Jag ska bla träffa Sophie för en fika och sedan får vi se vad dagen bjuder på. Synd att det är en röd dag i dag. Egentligen skulle jag vilja gå och klippa mig, köpa skor (men de har nog öppet i dag), ordna en ny legitimation, beställa nya linser och samtidigt kolla nya bågar och kanske solglasögon mm.
Men jag får väl spara det till i morgon fm innan jag börjar jobba.

Ha det gott i solen!

Ingenting

Av någon anledning så drar jag mig för att gå och lägga mig i kväll...
Varför har jag ingen aning om. Jag är trött, jag tycker om att det blir i morgon för då är det en dag mindre
att räkna till hemkomst, vi har en skön säng, klockan är sent, jag har inte särkilt mycket att hitta på just nu, men ändå går jag inte den korta biten in till sovrummet. Jag som brukar tycka om att lägga mig så jag kan drömma om och "träffa" Älsklingen igen. Känner mig som ett trotsigt barn; Jag vill inte sova nu!!!!
Men skulle jag skrika så, springa och kasta mig i ett hörn  och sparka med fötterna i golvet så skulle ingen lyssna.
Grannarna skulle möjligtvis klaga, men ingen skulle lyssna. Så det är väl lika bra att jag släpar mig själv in i sovrummet, släcker lampan och säger God natt!

Si vis pacem para bellum- vill du ha fred rusta för krig

De flesta hemmahjältar har nog suttit framför teven då svt´s nya serie "Krig för Fred" har visats. Min spontanta känsla när jag såg det första avsnittet var att jag blev jäkligt förbannad. Jag blev irriterad över den bild jag fick av soldaterna där vissa liv inte var vatten värt att de inte hade något emot att skjuta någon. Men min ilska försvann rätt snabbt och i stället blev jag konfunderad.

Jag försökte sätta mig in i hur jag hade tänkt om jag var i deras situation, särskilt då de även drabbats av flera dödsfall bland de sina. Min utbildning fick mig att tänka på försvarsmekanismer, gruppsammanhållning, patriotism
och kort och gott överlevnadsinstinkt...

Innerst inne vill jag inte höra någon soldat med ett leende prata om att skjuta eller bomba någon. Men i bland är det knappt så att jag som sitter här hemma vill se talibanerna som människor. Men samtidigt så tror jag inte att någon föds elak...

Avsnitt två tyckte jag bättre om och jag tyckte att det var en bra kontrast att visa de efter varandra. Jag hoppas att serien allt som allt kommer öka förståelsen för våra soldater, för de anhöriga och för de oskyldiga i Afghanistan...
Mm jag har haft mycket tankar om detta sedan jag såg avsnittet i går... men jag har inte hunnit samla dem och jag vet inte riktigt än vad jag tycker om serien.  Vad borde jag tycka?

Jag vet i alla fall att jag är fortsatt stolt över våra soldater, jag tror på att de gör en insats.
Därför vill jag även passa på att föra vidare ett meddelande till er anhöriga med barn;

Kära Bortahjältar!
Vi anhöriga är så väldigt stolta över er och ert arbete nere i Afghanistan. Men det finns några viktiga små hjältar till, alla barn som kommer ha spenderat nästan 9 månader utan sin mamma eller pappa. Vi tycker att även dom förtjänar en egen medalj ♥
FM hinner inte ordna medaljer till 3:e juni därför har vi beslutat oss för att själva ordna medaljer med texten "HEMMAHJÄLTE FS20".
Men långt ifrån alla föräldrar är med här på facebook, och även dessa barn förtjänar ju en medalj. Därför hade vi varit tacksamma om ni kunde sprida detta till era kollegor som har barn, och är intresserad av detta. När ni gjort detta får ni gärna sammanställa en lista med namn/mailadresser och antal barn/medaljer. Alternativt lämna mailadressen och låta dom beställa själva :-)
Kostnad för medaljerna är 25:-/medalj. Vår förhoppning är att medaljerna kommer delas ut efter den officiella medaljceremonin av Mikael Nilsson eller någon annan med anknytning till Fs20.
Men kan man inte närvara där kommer medaljen att skickas hem.
För beställning och mer information, maila mig;
Fixigirl@hotmail.com eller via mailen på facebook.
Vi vill ha in beställningarna SENAST Söndagen den 8 maj!!
Efter det kommer det ett mail med bekräftelse av beställning och betalningsinfo.

Har ni barn, skicka då ett mejl till addressen i meddelandet om ni inte hört någon om detta från er soldat!

Tidigare inlägg
RSS 2.0