En Löjtnantessas dagbok

Så fantastiskt skönt att ha honom hemma. Det går inte fullt ut att beskriva. Ingen oro som konstant tränger på, inga tänk om tankar då han inte längre behöver åka ut på patrull, jag behöver inte stirra mig blind på datorn för att kanske lyckas fånga ögonblicket då han har tid att logga in, jag behöver inte vänta på att han ska ringa... han finns ju här...

I går trodde jag aldrig att klockan skulle ticka framåt och ändå hade jag försett mig själv med en lista full av saker som skulle uträttas. Jag virrade dessutom runt på stan i tron om att det skulle fördriva tiden, men inte. Jag stötte på kollegor till Älsklingen som fick klockan att gå än mer långsamt. Tillslut gick jag ner till stationen och bara väntade... Så kom en gemensam bekant och kollega till Älsklingen och väntade med mig. Enligt honom så satt jag som på nålar och tittade på klockan bakom oss varannan minut;) Sedan började alla möjliga personer och kollegor att ramla in. Trots att de flesta är i väg på FS21. De kom med flaggor och gott humör och gjorde mig än mer glad och rörd. När det så var dags och tåget rullade in på perrongen så stod vi uppställda på rad och de andra resenärerna förstod att något var på gång så de höll sig åt sidan. Jag kände hur all förväntan nästan fick mig att lyfta från marken och i ögonblicket jag såg honom så försvann allt annat... Jag gick fram och kramade honom och så hörde jag hur jubel och applåder spred sig där vi stod... I det ögonblicket var han HEMMA!!!!!  Både jag och Älsklingen var helt skakiga och han var chockad. Han hade inte förväntat sig ett sådant välkomnande då han trodde alla var iväg på mission. Jag hade ordnat med ett café så att vi hade möjlighet att fika där (jag hade annars inte planerat in något då Älsklingen inte ville det), men han ville bara hem och duscha:) Vi gick hem, men det var mer känslosamt för honom att komma hem än han hade räknat med tror jag. Tårarna bara rann och vi satt och höll om varandra. Men till sist så kom han in i duschen och vi gick i väg och mötte upp ett par personer och gick ut och åt middag... eller frukost som det blev för mig;) Jag hade inte lyckats få i mig en enda matbit under dagen. När vi sedan kom hem vid 20.00 så hann Älsklingen inte mer än att sätta sig i soffan innan han somnade;) Jag vet att vi har en annan typ av resa framför oss nu där minnen och upplevelser ska hanteras. Men det får komma som det kommer. Det har redan börjat lite smått, rätt som det är så dyker ett minne upp och då är det bara för mig att lyssna. Likväl som jag också ska dela med mig om min mission jag har gjort här hemma. En resa som jag vet att jag kommer att få göra om en dag och då bör han veta vad han sätter sina anhöriga i. Men nu kommer snart Älsklingen hem igen efter att ha varit på gymmet för att bli lite större (han har gått ned i vikt så mycket att kläderna här hemma inte längre passar), så jag ska logga ut och sedan ska vi bara vara:)
Kram på er!

Åh, helt underbart, jag börjar plötsligt förstå att han snart kommer hem!!! Det är på riktigt!!! Vi ska få umgås hela helgen!!! Jag känner mig som en duracellkanin och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen!!!:)

Nu är Älsklingen i Sverige! Jag förstod på meddelandet jag fick att resan inte har varit helt enkel. Jag har inte hunnit bli uppdaterad än då jag suttit i 3 möten utöver jobbet, men han skulle försöka ringa senare beroende på hur deras dag skulle se ut. Men de var nära att få ta buss från Ungern som jag förstod det och då hade de inte varit hemma än på långa vägar. Så där hade  vi tur! Jag känner mig upprymd samtidigt som jag inte har förstått att missionen typ är slut nu, det går inte att greppa... Nervositeten är som bortblåst (än så länge) och nu vill jag bara att det ska bli helg så jag får träffa mitt hjärta!!!

Det närmar sig verkligen slutet på missionen nu. Men jag har så svårt att tro på det förens han står här hemma. Just nu är det som att befinna sig i ett litet tidsvakum. Det känns som om någon ska hoppa fram och säga att jag bara är lurad, det dröjer några månader till innan missionen är slut... På ett sätt gör det nog säkert det i och med att Älsklingen ska komma hem och komma tillbaka till vardagen. Egentligen vill jag jubla, men jag känner inte riktigt att jag kan göra det. Inte förens jag kan se honom i ögonen och känna hur han mår. Kontakten har fortsatt att vara bristfällig trots att han har varit mycket på campen. Han har suttit och jobbat till långt in på nätterna med listor hit och dit som ska stämma, överrapporteringar och allt som hör till. Vi har hunnit skriva ltie i chatten till varandra, men det ger inte så mycket. Text kan man gömma sig bakom och den kan tolkas alldeles för mycket. Men när han står framför mig, då kan jag veta hur han mår. Då kan jag börja slappna av. I går kväll hade nervositeten försvunnit helt, men nu är den redan tillbaka igen. Jag trodde aldrig att jag skulle bli nervös över att få hem min Älskling!:) En mycket märklig känsla som inte helt går att beskriva. Den bara finns där.

Jag hoppas inte att detta kommer att påverka hemresan till det negativa... Det skulle bli riktigt jobbigt i så fall. Just nu längtar jag så oerhört efter att han ska komma hem så att vi kan påbörja resan mot en normal vardag igen. En lugn och skön vardag där jag kan ringa honom när jag vill, skicka ett sms, säga god morgon, be honom börja med maten när jag är på väg hem från jobbet för att jag är hungrig, ligga bredvid varandra i soffan och skratta åt en dålig film, få pussas och kramas och mysa och bara ha det alldeles, alldeles underbart. Älsklingen ringde tidigare, jag hade skrivit att jag behövde få höra hans röst och de tre små magiska orden. Rösten fick jag höra, men mottagningen var dålig... vi fick gissa oss till vad den andra sa och när vi skulle säga hej då och jag längtade efter att få höra honom säga "Jag Älskar dig" så bröts det! Men jag hann höra Puss. Den pussen får jag leva på till nästa gång. Men som han sa tidigare i samtalet; snart kan jag ringa dig från min telefon. Hans sista patrull är i alla fall gjord för denna gången så lite kan man slappna av på det viset. Men just nu är det inte oron utan "kärlekstörsten" som har överhand. Jag vill tanka så mycket kärlek att det räcker och blir över för en lång, lååång tid framöver!

Jag lyckades få ännu en dag att gå. Gårdagen rymde bla jobb så klart, en lunchdate med Sophie, lite plock här hemma och rengöring och byte av vatten i det "stora" akvariet på ca 350 liter. Rengöringen börjar jag faktiskt få in en bra rutin på att göra själv. Första gången var jag nästan i upllösningstillstånd med vatten över allt och jag halkade som bambi på hal is. Inget fungerade den dagen. Men nu gick det riktigt bra. Syrran kom sedan förbi och vi gick i väg på afterwork och käkade lite tapas. Det var gott, men inte som förra gången då det höll riktigt hög klass. Så istället för att äta efterrätt där gick vi över gatan till nästa restaurang/pub och tog Creme Brulé med hallonsorbet och syrran tog hasselnötglass med mangopuré, havtorn och någonting mer. Det fick klart godkänt. Sedan gick jag hem såg på film på teven och läste sedan innan sängen. Men av någon anledning vaknade jag före kl 08.00 i dag. Ingen höjdarsovmorgon, för jag känner mig rätt trött:) Men kunde inte somna om. Men men då får jag många timmar innan det är dags för kvällsjobb. Får se om dagen kanske bjuder på ett samtal från Älsklingen *håller tummarna*

Hejsan.
Jag har inte skrivit så mycket de senaste dagarna för jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Nu är det inte lång tid kvar till Älsklingen kommer tillbaka. Som min syster sa "nu kan du nästan köpa mjölk utan att datumet hinner gå ut tills han kommer". Åh det är så sant som det är sagt. Jag verkligen längtar!!! Men och stundvis är det ett stort men, jag är samtidigt nervös och lite orolig som ajg tidigare har nämnt. Hade jag fått bestämma så hade han kommit hem, mått tipp topp och så hade vi levt lyckliga alla dagar. Jag känner mig på ett sett lite dum över att vara orolig, för han kommer ju trots allt att vara hemma... Men känslan innfinner sig ändå till och från. Men det blev lite bättre efter att jag pratade med Älsklingen på telefon i går. Jag hade skickat ett mejl och bett honom försöka ringa. Det hade gått över en vecka sedan sist och så dåliga tror jag inte telefonerna där nere är, då hade det blivit ett offentligt uttalande om det. Det var lite sprakigt i början, men sedan hörde vi varandra utan problem, det var bara en aning lagg. De jobbar på högvarv så gott de kan och svetten forsar. De har nu fått flytta ut från sina rum till tält och där har de ingen AC utan 05.30 låg temperaturen i tältet redan på 28grader. I skuggan under dagtid har de annars haft runt 47,5grader. Undrar om jag behöver packa fram hans raggsockar till hemkomsten;) Lite skillnad på temperatur! Denna gången lät han lite mer lugn och avslappnad när han berättade om några händelser. Det var inte samma sorts stress och dämpade klang i rösten som jag upplevde sist. Kanske har allt packande, listor och vård hit och dit gjort lite nytta mitt i all stress. Att han har fått lite distans till andra händelser eller så har kanske ett accepternade infunnit sig... inte vet jag, jag kanske är helt fel ute. Det var oavsett skönt att prata med honom och gav en lite lugnande effekt på mig. Annars så rullar allt på som vanligt, men sedan i går är det bekräftat att jag får gå upp i tjänst efter semestern! 100% tjänst på ett boende som jag arbetat på för några år sedan. Grattis till mig! Men jag har inte orkat glädjas åt det så mycket än pga en envis huvudvärk. En kostig huvudvärk. Det påminner om migrän, men inte som jag brukar ha det... jag brukar tappa synen och bli enormt ljuskänslig. Nu är det som om ett skruvstäd är kopplat runt hela huvudet och är åtdraget så hårt det går. Men jag är inte så ljuskänslig, men får illamåenden till och från. Dock är det inga större problem med att läsa eller se på dator/tv. Däremot så är tänkandet lite långsamt;) Jag får leta efter ord ibland och häromdagen pratade jag lite baklänges;) Men jag har faktiskt läst ut ännu en bok i dag så nu känner jag mig lite rastlös, men orkar inte göra så mycket annat och har bestämt mig för att ta det riktigt lugnt. Synd att jag inte köpte den sista boken så jag hade kunna börja på den nu. Jag har påbörjat en serie av Johan Theorin;
Skumtimmen, Nattfåk och så står boken Blodläge näst på tur.

Älsklingen ringde aldrig, men jag fick mejl. De har stora problem med telefonerna där nere och soldaterna är frustrerade. Mitt i allt så har de enormt mycket att göra. Älsklingen skrev att han går på redbull och viljestyrka. Det säger en del! Yrkesmässigt har han en mycket hög stress- och belastningströskel. Samtidigt ska de blandade känslorna hanteras. Känslan av att snart få komma hem och de känslor av att åka i från den gemenskap och det förtroende som byggts upp. Ett förtroende som innebär en trygghet i en gemensam förståelse för mycket av de upplevelser de bär med sig hem. Jag hoppas att Älsklingen när han väl är hemma får det lättare att berätta om vissa av sina upplevelser. Jag vet att han bär en del av dem för sig själv. Särskilt nu när telefonerna strular. Lite har han uttryckt i några mejl. Men väl hemma så kan han ta det i sin egen takt och behöver inte bry sig om att han har en begränsad tid på sig i telefonen eller att han när han lägger på luren lämnar mig med tankar och oro. Den sista rundan där nere har varit mest jobbig för honom och inför hans hemkomst planerar jag lugn och ro. Själv vet han inte riktigt vad han vill mötas av här hemma. Jag har frågat om middag med familj och vänner, men han vet inte. Så det får bli spontant i så fall. Själv kommer jag att jobba i en månad efter hans hemkomst innan även jag går på semester. Det tror jag blir bra. Då får han möjlighet att stundvis vara själv, komma tillbaka till vardagen hemma och bearbeta en del av känslorna innan vi båda går på ledighet. Över lag är det med en sorts förtjusning som jag likt ett barn innan sommarlov, födelsedagen och julafton räknar ner dagarna inför hans hemkomst. Men mitt vuxna jag stillar ändå längtan och förväntan med rationella tankar om att det kan komma att bli en jobbig tid. Jag är inte ett dugg oroad för oss två som par, men som jag sagt förut så vill jag måla hela hans värld och göra den underbar... Men är allt enbart underbart så slutar man uppskatta saker så jag  förstår att vad han än kommer hem i för tillstånd så är det en del av resan. Det enda vi behöver oroa oss för här hemma, som smäller är ju trots allt möjligtvis champagnekorken som flyger i taket när han står hemma i vår bostad. Har vi klarat 6 månader med 600mil mellan oss så ska vi nog klara hans hemkomst med gemensamma krafter om svårigheter skulle uppstå. Borta "bra", men Hemma bäst...

Tiden har gått snabbt, men samtidigt känns det som att det alltid har varit vi. Som det ska vara:)
Då jag inte rent fysiskt kan fira dagen med att han är på plats här hemma så har jag ägnat mig lite åt mig själv genom att göra slingor i håret på salongen och ska snart äta en av Älsklingens favoriträtter, spagetti och köttfärssås;) Besöket på salongen gick bra, men jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag är nöjd med att hon lyckades få ihop färgerna så bra att det ser naturligt och ofärgat ut eller om jag är lite missnöjd över att det inte blev större skillnad i håret... Jag är visserligen allergisk mot utväxter så på så vis är det toppen, men jag hade nog hoppats på att håret hade blivit lite mer spännande. Vi får se vad jag tycker om en vecka;) Men riktigt duktig är hon oavsett. Jag har också hunnit träna lite och har naturligtvis njutit av det fantastiska vädret. Det känns nästan som att vara utomlands faktiskt. Att detta är Sverige i maj är lite svårt att föreställa sig:) Nu ska jag strax laga mat och hoppas på att Älsklingen ringer.

Tårarna lugnade ner sig med dagen och som om Älsklingen hade läst mina tankar (igen) så ringde han.
Det var skönt. Han skulle lägga sig tidigt i kväll, de har haft fullt upp sedan de kom tillbaka så han är fortfarande trött. Vi pratade lite om det som hänt dem och Älsklingen verkar ha en rätt så sund inställning även om det som hänt utan tvekan kommer att följa honom under en tid. Det märks att de är ett professionellt gäng.
Kvällsjobbet gick bra och nu ska jag lägga mig och förhoppningsvis sova bra en natt till. När jag gick hem från jobbet så kände jag för första gången i år hur det doftade blommor ute. Hela vägen hem njöt jag av de olika blomsterdofterna och det kändes som att tiden stannade till en stund. Vilken kontrast till snön som kom förra veckan:)

Jaha inte visste jag att sömn skulle leda till att man gråter.
Varför vet jag inte, jag känner mig inte direkt ledsen.
Men det är klart, varje dag är en saknad efter någon, en oro över något och det tar på krafterna.
Särskilt när man sovit dåligt under en tid. Jag längtar vansinigt mycket efter min Älskling.
Man borde ha en "onoff knapp" och välja att vara "offline" i en vecka och sedan vakna upp och vara ännu närme målet utan alla känslor varje dag. Men det är inget farligt att gråta så det får väl fortsättas ens stund till så det blir avklarat. Förhoppningsvis innan det är dags för jobb i em.
I dag har jag haft lite tankar om hur det blir när Älsklingen kommer hem och hur han kommer att må...
Jag hoppas att han ringer i dag, det vore så skönt att få höra hans röst igen. Få höra om han mår bra efter allt som har varit sedan maj månad kom intågande. Egentligen vill jag skriva brev till honom och skicka paket, men det blir inte av då det är så oklart hur snabbt saker kommer fram... jag vill ju inte att breven etc. ska bli liggandes där om de inte når fram i tid. Men samtidigt känns det dumt att inte skicka något utifall att det faktiskt skulle hinna fram...
Det får väl bli den moderna e-posten istället. Även om det inte är något jag föredarar i detta fallet. Då kan han inte läsa breven för sig själv på sitt rum. Under tiden ska jag övertala mig själv om att han snart kommer, snart, snart, snart, snart, snart...

Nu har jag äntligen sovit bra!

Veckans nyckelord verkar vara trött... jag skulle gärna sova en hel dag om jag kunde. Men dagen har över lag varit bra. Den började med jobb, rätt så lugnt. Sedan vände jag i dörren hemma och mötte upp några bekanta, gick till stan där vi tog en fika och värmde oss i solen. Efter det hann jag inte mycket mer än hem, duscha och göra mig snabbt i ordning innan det var dags för kvällens middag på stan med flera av Älsklingen kolegor och andra människor. Det var en hejdå-middag/på återseende-middag då värden för middagen snart åker till "långtbortistan"... Usch säger jag bara! Även om jag inte blir direkt ledsen över att han åker, så känns det ledsamt... Jag skulle helst vilja låsa in alla soldater, gömma nyckel ett tag och vänta på att de delarna av världen skulle bli en bättre plats... Klumpen som redan fanns i magen blev lite tyngre. Den enda "trösten" är att jag vet att han precis som min Älskling gärna vill göra mission... jag vet att de gör skillnad och ska långtbortistan bli en bättre plats så behövs deras insatser som medmänniskor... Men det är väl alltid så att man vill skydda "de sina"... Kvällen blev nog ett fint minne för honom i alla fall. Vi åt två rätters; jag åt ryggbiff med egengjorda strips, café de paris sås med en basilikasallad. Till efterrätt blev det för mig en creme brulépudding med egengjord skogsbärsorbé. Vi var väl ca 13st som åt vid långbord på en restaurang och maten var mycket god. Hade jag inte varit så trött och om jag inte hade jobbat i morgon så hade jag gjort dem sällskap resten av kvällen också, de som går ut. Men jag orkade inte mer nu. Efter kramar och hälsningar så betalade jag värdens mat på utvägen. Det är han värd. Av någon anledning så dyker låten med denna text upp i mitt huvud nu;

Det tog tid att somna i går och ändå vaknade jag första gången inna solen gått upp ordentligt.
Hade en oroskänsla som var svår att skaka bort.
Älsklingen ringde några sekunder alldeles nyss. Det hördes hur både fysiskt och psykiskt trött han var.
Han är dock i trygghet. Ingen bra start på dagen med det han hade att berätta. Men huvudsaken är att de alla är okej. Jag som har varit mest oroad över sådant som smäller...

Jag har varit riktigt trött i dag, men har haft det trevligt ändå. Efter att ha gjort en synundersökning inför linsbeställningen så tog jag bussen och mötte upp syrran och hennes sambo. Jag och syrran har sedan kört en heldag på stan... vi som inte skulle handla någonting kom båda hem med ett par påsar var. Men det märktes att vi var trötta för vi var lite fnittriga. Vi drack 2-3 koppar kaffe bara för att orka gå hem, vilket bara tar ett par minutrar:) En lugn dag, vilket behövdes. I dag blev jag faktiskt sugen på mat, det var skönt att slippa tvinga i mig något för en gång skull. Hoppas att det fortsätter så i morgon också! Jag hoppas även att det blir bättre sömn i natt. I morgon ska jag nämligen ha möte med chefen om att ev. gå upp i tjänst. Jag vill ju inte se allt för sliten ut, vilket jag verkligen har gjort i dag. Det var riktigt jobbigt att se mig själv i spegeln när vi var i klädbutikerna. Jag såg verkligen hemsk ut!:) Men det är inte bara sömnens fel (eller brist på den). Det är något konstigt med min hårfärg... på något vis så flyter hårfärgen och ansiktet bara i hop så jag ser konstig ut om det låter förståeligt:P Syrran säger att håret har blivit ljusare, men jag vet inte. Konstig känner jag mig i alla fall. Så jag har bokat tid för att göra slingor på tisdag. Jag som är "allergisk" mot utväxt... men frisören sa att hon ska lägga slingorna mer i underhåret som effektslingor så syns inte utväxten. Jag vill ju vara lite fin när Älsklingen väl kommer hem:) Men just i dag har den dagen kännts lite avlägsen. Förmodligen pga att det var ett par dagar sedan han ringde. Han har ju inte så bra tillgång till telefon eller internet nu och jag antar att han har fullt upp med jobb. Men jag håller tummarna att jag får höra av honom i morgon eller i helgen. I helgen ska jag bortseett från att jobba, gå ut och äta middag med några av Älsklingens kollegor. En av dem åker på mission snart så man får passa på att ses. Snällt att de bjöd in mig, men saknaden efter Älskling kommer nog att bli mer påtaglig just den kvällen. Men det är bara att göra det bästa av situationen.
Natti natti och dröm sött!