En Löjtnantessas dagbok

Så vad har jag gjort sedan sist...

En hel del tid har gått åt att utveckla mitt företag; xocaiwellness som blir som ett dotterföretag till grundarna www.mxicorp.com i USA. Ett nätverksföretag som jag på allvar satte igång med bara härom dagen, men som jag har småstartat sedan december 2010. Jag har redan 2 kunder vilket jag är stolt över, varav den ena ska fungera som en medarbetare i företaget:)
Ett nätverksföretag går ut på att marknadsföra produkter genom gott omdömme som "går från mun till mun".
En numera populär typ av företagande som framförallt i USA har blivit riktigt stort och idag ligger till grund för många utav världens ekonomiskt oberoende människor. Det bästa av allt är att jag inte riktigt kan gå med förlust i företaget, jag satsar i storts sett inga pengar utan det "värsta som kan hända" är att företaget står stilla och inte utvecklas och det bästa som kan hända är ekonomiskt oberoende. Men ska man nå sådana mål så krävs mycket hårt arbete.
Mitt första mål är att dryga ut min ordinarie lön så att jag varje månad får en "normal lön".
Mitt andra mål är att få råd att resa till Japan.
Mitt tredje mål som ligger lååååånnngggt fram är då naturligtvis att bli ekonomiskt oberoende, men det är lite som att sikta mot stjärnorna och hoppas på att komma så nära som möjligt:)
Produkterna som jag "marknadsför" är som jag tidigare har nämnt kakaobaserade antioxidantrika livsmedel så som bla Hälsosam choklad, proteinpulver mm. Jobbet är jätte roligt och något som jag längtar att få sätta mig ned med varje dag. Vilket är en härlig känsla då jag under lång tid blivit allt mer frustrerad med mitt ordinarie jobb. Inte med arbetsuppgifterna, men pga resurserna och ett ledarskap som jag anser vara i underkant för den typ av livsavgörande arbete vi utför.

Jag har också avslutat min utbildning i Integrerad psykiatri som jag examinerades i före sommaren 2010, men som jag handletts i fram till i tisdags då vi hade sista handledningstillfället. Jag har även rensat garderoben och gjort stan i syfte att komma på vad jag ska ha på mig under den fotografering och styling jag ska göra på måndag:) Sedan har jag naturligtvis jobba på mitt ordinarie jobb. Jag har fikat med vänner och i går hade jag en mysig dag då jag efter jobbet besökte min vän Sophie. Vi åt lunch och fikade med morotskaka som hon hade bakat. Pratade massor. Sedan lite stressad över att jag missbedömt tiden så mötte jag upp min lilla syster på stan, vi gick på bio. Såg "min låtsasfru" som för övrigt är väl värd att se om man är sugen på att skratta! Sedan gick vi till ett cafe/pub och jag tog en öl och min syster ett glas rött. Vi pratade lite tills gäspningarna kom tätare och sedan gick vi hem.
Idag har jag förberett lite inför en modevisning jag ska delta i under nästa vecka. Jag ska vara där och marknadsföra våra hälsosammaprodukter och hoppas på ett gott intresse. Strax är det dags för helgjobb på ordinarie jobbet. Men först ska jag äta.

Bäst av allt under hela veckan är ändå samtalet jag fick från min Älskling igår:) Jag har saknat honom extra mycket denna vecka. Det har varit jobbigt att inte veta vart han befunnit sig under de senaste veckorna.
Men nu är han alltså tillbaka på campen. Välbehållen och vi kan nu ha bättre kontakt då där finns både telefon och bättre möjlighet till kontakt via internet! Sååå skööönt!!!! Det är en lättnad för oss båda. Uppdraget de hade stämde kanske inte med min älsklings vison och skapade på så vis en hel del frustration och dålig sömn om nätterna. Men nu tar han alltså nya tag och jag kan andas ut lite över att åtminstone ha ett hum om vart han befinner sig och att han är mer tillfreds.

Ha en bra helg!

Igår var en trevligt dag. Dagen började med att jag städade lite, olyckligt nog tog jag en paus så jag städade aldrig färdigt;) Istället tog jag en härlig dusch och under tiden kom syrran förbi, gick in med extranyckel och ordnade fika. Så när jag var klar så stod kaffe och wienersemla serverad:) Hon hjälpte mig sedan att sätta upp håret och välja kläder innan jag satte mig på tåget för att möta upp svärföräldrarna för att äta middag och se på Yamato. Har ni aldrig sett Yamato eller inte känner till vilka de är så har ni missat något!!! De är en japansk slagverksgrupp. De använder i första hand trummor som instrument och blandar in en del humor. Inspelat material med dem går inte att jämföra med, de måste upplevas live. Man måste känna vibrationerna och trycket i kroppen som trumslagen skapar. Man blir helt enkelt lycklig av att höra deras "musik". Det är så kul att se vilken bred publik de tilltalar. Allt från knattar på några år till pensionärer med käpp:)Första gången vi såg dem var år 2009 och de har sedan dess varit ett återkommande samtalsämne. Därför var det kul att kunna bjuda svärfar på detta i födelsedagspresent och svärmor följde mer än gärna med. Det var en mycket trevlig kväll på alla sätt och vis. Men jag saknade min Älskling lite. Showen hette i år "Gamu Shara" och betyder "beat of courage" så på något vis kändes det som att showen var skapad åt Älsling då han inte kunde närvara;) Men jag ser redan fram emot när vi får se nästa show tillsammans... vem vet kanske blir det i Japan:)

Jag vet att jag nämnde en gång att jag har fått stöd i vår mission från så oväntade håll. Igår fick jag det bekräftat ännu en gång. Jag var på brandutbildning (igen) och utbildaren känner vid det här laget igen mig då han har utbildat mig i olika sammanhang under ca 6år. Det första han gjorde, innan jag knappt hann säga Hej, var att ge mig en Kram och fråga hur det var med mig och A. Hur han har det där nere och om allt går bra med mig...
Jag blev så fövånad!! Vi har knappt sagt mer än hej och hejdå, han har skojat om att jag borde bli hans assistent under utbildningarna då jag numera kan så mycket om brandsäkerhet. Men det är allt... mer eller mindre en främling och mitt och Älsklingens liv har berört honom på det viset att han ofta tänker på oss... Innan utbildningen var slut så fick jag ytterligare en Kram framför alla andra och han fick mig att lova honom att ringa så fort jag behöver hjälp eller liknande. Vad som helst så var han bara ett telefonsamtal bort...
Detta är mer än vad många av mina nära vänner har uttryckt...
Missförstå mig rätt jag har många vänner som har varit ett fantastiskt stöd också och de har sagt att jag kan ringa natt och dag mm. Men jag kan inte sluta att "faschineras" av att stödet jag har fått (bortsett från stödet av min syster) har kommit från fler oväntade än väntade håll. De utomstående berörs medan många bekanta uttrycker lite smått nonchalanta kommentarer som "det är väl frivilligt att åka", "missionen ger bra betalt", "Äh tiden går fort, det är BARA 6månader". Men den klassiska kommentaren är ändå "kommer du inte att sakna honom, jag skulle aldrig tillåta min karl att resa"... Jag vet inte vilken kommentar som är värst. Men BARA 6månader går nog fort för någon som INTE räknar sekunder och minutrar vissa dagar då rubrikerna stått stora i tidningen eller när man vet att en riskfylld operation genomförs i farlig områden känt för sina bomber och minor... de andra kommentarerna tänker jag inte ens komentera.

Trots flertalet enormt jobbiga stunder så har missionen så här långt gått bättre känslomässigt än vad jag hade föreställt mig innan han reste. Men en sak som jag saknar är kontakten med andra anhöriga... Det är inte så många soldater som har lämnat anhöriga efter sig där jag bor. Anhörigträffarna vi har varit på har inte lämnat utrymme att ta kontakt med någon och forumen på nätet har inte lett till någon nära kontakt för min del. Visserligen har jag inte varit så aktiv på de forumen av olika anledningar så jag får kanske skylla mig själv.  
Men hade det rest fler från vår ort och om Älsklingens arbetsplats hade ansvarat för missionen så tror jag att relationen till andra anhöriga hade blivit mer naturlig. Man hade på ett mer naturligt sätt känt att det finns fler där ute som oroar sig, jag är inte ensam. Men nu när jag ändå känner mig rätt samlad så känns det bara väldigt konstigt att skriva att jag skulle känna mig ensam när jag vet att det finns tusentals anhöriga här hemma i Sverige som är oroade och fäller tårar. Min Älskling har trots allt väldigt många kollegor där nere. Det är ju inte en enmansmission precis. Men ibland är det precis så det känns. 

Tack för att ni lyssnar!
Jag har sett att jag har flera trogna läsare. Ni är guld värda, bara så ni vet:)

Jag har egentligen haft en väldigt bra dag i dag. Under dagen har jag tagit det lugnt och under kvällen var jag på en mycket intressant och lärorik Xocai-träff (www.x-choklad.com) och jag kände mig så inspirerad och peppad när jag kom hem... fram till det att jag läste ett mejl från min Älskling där han skrev om att en finsk soldat har dött... Min älskling säger "baskern av" och jag säger "vila i frid". Mina tankar finns hos de anhöriga... jag vill nedan dela med mig av en text som lästes upp vid minnesdagen för ett par andra tappra soldater;

Stilla, segerlarm och liv som sjuder!
Kom, du högtidsfrid!
Sorgens stora, djupa harpa ljuder
över storm och strid.
Våren tänder varmt i skyarna sitt bloss
men i mörka , kulna gravar kallna stoften
av de tappraste , de fallna som räddat oss.

Minn det , ni, som i de trygga husen bryta
lugnt ert bröd eder ro är köpt med tusen
tappra hjärtans död!
Öppna bladen, hävd, för bragdens gyllne text!
Bonde, du, som gläds åt åkerns gröda,
minns att det är blodet av döda som gav sådden växt.

Jaj det är de fallnas kalla händer som på blanka svärd
lyfte landet högt bland fria länder.
-Viska, andevärld, att ett folk står fritt vid deras gravars rand!
Stora sus i skogar, hundramila, vagga in i evighetens
vila dem som frälst sitt land!

Känner mig sådär lycklig enda in i själen idag...
Har fortfarande känslan av att ha min Älskling vid min sida, inte bara i hjärtat utan runt omkring mig.
Idag är kärlekens dag, Alla hjärtans dag... en av de mest missförstådda dagarna på hela året... För mig är det en av de dagar på året som skänker mig mest eftertanke. Jag tycker inte alls att det är en dag till för att man måste köpa presenter och göra sig till. Dagen behöver inte kosta en krona. Bara eftertanke och man har förutsättningarna för att få en bra dag. Jag förstår de som kan vara ledsna över att inte ha en partner att fira dagen med, att kanske inte få uppleva det där lilla extra romantiska just idag. Men det kommer... Men kärlek är också vänner, familj och att uppskatta det lilla i vardagen. För mig har i alla fall dagen varit väldigt bra och ja jag har till och med fått uppleva lite romantik. Min Älskling överraskade mig med blomsterbud. En väldigt söt och väldoftande bukett blommor som hängde på min dörr när jag kom hem från jobbet. Han lyckades även ringa mig och skicka ett mejl(!) Jag tror minsann att jag har varit saknad även idag:) Det värmer så mycket när han anstränger sig så. Jag vet hur mycket de har att göra. I dag är ingen vanlig dag, idag är Kärlekens dag. Men fortsätt sprida kärlek varje dag och gör det i stort och som smått.

Har haft en riktigt skön dag. Inledde den med en promenad ute i solen med min fina syster. Sedan drack vi varm choklad på stan och kollade lite i affärer innan hon var snäll och tog följe med mig då jag gick till jobbet. Det känns som att D-vitamin depåerna är påfyllda och trots all snö och kyla så känns våren som den är på intåg och jag längtar tills man kan sitta ute på parkbänken och njuta. Det som har varit extra bra med dagen är att jag under hela dagen har kommit på fragment från vad jag drömde i natt. Det verkar som att jag har drömt väldigt mycket! Min Älsking har varit närvarande i de flesta drömmarna och det har gjort att jag har känt hans närvaro hela dagen. Nästan som att vi har haft en mysdag på tu man hand. En härlig känsla då han befinner sig så många mil bort. Hoppas att samma sköna känsla infinner sig imorgon och att solen lockar till fler promenader.

God natt!

På gott och ont! Bra att tiden rinner i väg så att Älsklingen kommer hem. Men jag får kanske inte riktigt gjort allt som jag önskar. Men det säger nog mer om min optimism och att jag försöker få gjort mer än vad som är möjligt kontra mängden tid.

Så en uppdatering;
Det blev inget av lägenheten:( Vi låg högst i en vecka, utan att ha lagt något nytt bud(!) Men så när jag precis hade sagt till mig själv att hmm det verkar som att vi verkligen kommer att vinna så piper det i fickan... jag fick ett sms om att det inkommit ett nytt bud... så typiskt!!!!! De lade vad jag hade satt som vår gräns och gränser är till för att hållas antar jag så det var bara att motvilligt dra oss ur det hela. Men en känsla av lite orättvisa förföljde mig hela dagen. Men det är bara att ta nya tag! Jag tror på att något ännu bättre väntar runt hörnet. Åtminstone är det vad jag intalar mig själv:)

Älsklingen mår bra, men längtar hem. Jag fick ett paket igår med ett brev och fina sjalar. Det var uppskattat. Får se när mitt paket som jag har skickat når honom:) Han kommer inte ha samma möjlighet att nå mig under en tid som han tidigare har haft så det kommer att bli lite tufft. Man har en sorts inbyggd alarmklocka i kroppen och när man inte hört av honom inom den tid som vi brukar höras så stiger en oroskänsla i kroppen och intensifieras mer och mer ju längre tiden går. Detta trots att man är medveten om det hårda jobb de utför och att kontaktmöjligheterna inte riktigt är som här hemma. Men den oroskänslan är svår att skaka av sig och blir lite stressande att bära. Men huvudsaken är att han mår bra.

Nu ska jag ta lite sen frukost och se vad jag ska hitta på innan det är dags att gå till jobbet. Har kvällsjobb idag.
Ha det bra i solen, snön, kylan och stundvis i stormen:)

Vårt bud ligger fortfarande högst, budgivningen har därmed stått stilla i lite mer än 2 dygn! Jag hade en skum dröm (en av många) där jag drömde att det var lägenhetsägaren som lade det första budet, bara för att få igång budgivningen. Jag var så glad när jag vaknade då jag var övertygad om att vi därför skulle få köpa lägenheten till utgångspris då ägaren gav sig till känna och drog tillbaka sitt bud och tackade ja till vårt intresse. Sedan vaknade jag ordentligt och skrattade lite åt mig själv. Men faktum kvarstår vi ligger högst och nu väntar jag på svar från ägaren om när tiden för budgivningen går ut.

Älsklingen ser fram emot en ny lägenhet och en av våra bästa vänner ska kika på en ny lägenhet bara 1minut från den vi har budat på. Det skulle vara så kul om vi alla 3 flyttade dit. Men jag saknar lite att inte få dela upplevelsen av vad som kanske kommer att bli vår hittills största affär med min kärlek. De jobbar och jobbar så han har inte haft möjlighet att ringa på samma sätt som innan. Han ringde en snabbis under förmiddagen, men han hade ingen dator framför sig så vi kunde inte gå igenom kalkylerna på lån och månadskonstnad för lägenheten så som jag hade önskat. Men han skulle återkomma när det gick. Men han sade att han litar fullkomligt på mina beslut. Det kändes naturligtvis väldigt bra att höra. Men man kommer ändå inte helt ifrån att jag inte får dela spänningen och nervositeten helt med min fina hälft. På så vis känns det därför inte heller helt på riktigt än.

Det är frustrerande att inte kunna höra av oss till varandra när vi vill. Han längtar hem till mig massor och jag längtar minst lika mycket efter honom. Att en sådan sak som ett jobb ska få avgöra möjligheten att få kommunicera med varandra och träffas känns, ja det känns rätt konstigt. På ett sätt har han valt det och på ett sätt inte... Jag menar det finns mycket med mitt jobb som jag inte uppskattar, men som jag för tillfället måste acceptera... lite så är det ju för Älskling också. Han får ta det goda med det onda som följer hans jobb. Jag undrar hur det känns att ha ett jobb man är så hängiven att man tillåter sitt liv att bli påverkat så mycket som en soldat måste göra... Jag vet inte om jag någonsin skulle acceptera ett jobb som skulle hindra mig från att ha kontakt med mina nära och kära på andra villkor än mina egna. Jag känner också en plikt och en skyldighet i mitt jobb med psykiskt funktionshindrade. Men jag har ofta funderat på om soldater i första hand numera utför sitt jobb efter plikt och skyldighet... Jag har frågat många varför de åker på mission och flera svar har varit för att jag vill testa mig själv i skarpt läge. Naturligtvis vill de även göra en insats, men att testa sig själv i skarpt läge brukar vara det första svaret... Jag känner att inlägget nu tog en helt annan riktning så jag tror jag lämnar tankarna här. Som beteendevetare intresserar sådana här tankar mig mycket, men de är så mycket enklare när man inte påverkas av svaret. Jag vet i alla falla att jag är stolt över min Älskling. Att jag mer än gärna skulle åka utomlands och göra en insats för människor. Men jag tror fortfarande inte att jag skulle åkt om jag själv inte fick vara med och påverka villkoren mer än vad jag upplever att man som soldat kan/får göra... Jag kan ha väldigt fel i den frågan, men jag talar om mina upplevelser så det är fotfarande min sanning. Men jag vill ändå avsluta inlägget med att skicka en tanke till alla duktiga människor som faktiskt ger sig ut på mission, tillåter sina liv att bli så påverkade och en tanke till alla som stannar kvar här hemma och accepterar läget, kämpar på och styr upp en tillvaro för soldaten att komma hem till. Vi är alla hjältar.

Hej mina vänner.
Älsklingen har ännu inte kunnat se bilderna på lägenheten som jag skickade, men han nöjde sig med de som fanns från mäklaren... så jag har lagt ett bud!!! Det känns lite smått galet då Älskling inte har sett bostaden, men det känns ändå rätt. Jag hade önskat att vi hann gå igenom budgivningen mer och vad gränsen mm är, nu har jag tagit alla beslut och håller tummarna att det är rätt:) Men fjärilarna i magen gör sig allt påminda! Än så länge ligger vi med högsta budet *peppar peppar*