En Löjtnantessas dagbok

Jag var ju och hälsade på min gudson igår som är 8år. Jag hann knappt innanför dörren innan han sprang med raketfart och kastade sina små armar omkring mig. Jag fick en sådan bamsekram och kunde inte låta bli att tänka "vad stark han är". Han har hunnit bli stor och till sommaren så är han nog snart lika "lång" som mig om han fortsätte att växa i samma takt. Jag fick massor av kramar och det var så mysigt med lite närhet. Men det är så svårt att tänka sig att jag för 8år sedan satt och matade och nattade honom när han inte kunde sova (jag hjälpte till och tog hand om honom en del när han var liten då han var sjuk). Det kunde bli riktigt sena nätter och trots att hans föräldrar låg i samma rum som honom och jag låg på deras soffa i vardagsrummet så vaknade jag till varenda litet ljud i tron om att det var hans andningslarm som gick igång. Dagen efter så kämpade jag mig upp, följde ibland hans syskon till dagis och jag gick till skolan (gymnasiet) som låg på andra sidan gatan. Mm det känns som en evighet sedan, nästan som ett helt annat liv. Min gudson Benjamin ville komma hem hit och sova över och det får han så gärna. Det kan lätt bli lite ensamt utan Älsklingen hemma, ingen att säga god natt till, äta med och bara få en spontan kram utav. Benjamin behöver tvärtom lite lugn och ro. Med 3 bröder blir det mycket stoj och han troligtvis någon bokstavs-sjukdom mm. samt tal och hörselproblem som han blir retad för i skolan. Så vårt lilla hem skulle nog passa honom bra någon gång in i mellan. Älsklingen har nu varit hemifrån i snart 2v. Det känns mer som 2 månader, men en dag i taget kommer vi närmre målet. Jag känner att jag ligger lite mitt i mellan en bra och dålig dag i dag. Det är lite känsloladdat under ytan som inte går att beskriva på ett bra sätt för jag känner mig ändå bra, är inte ledsen eller så. Hoppas iaf att Älsklingen ringer ikväll. För övrigt ska jag äta middag med min syster. Hon kommer hit i em. så blir det lite tackos.