En Löjtnantessas dagbok

Bloggar är både på gott och ont... Jag har försökt att hålla mig lite i från ämnet här, men nu kan jag inte hålla mig mer. Har läst missionens blogg de senaste dagarna och den har ju minst sagt satt i gång tankar. Den har ju även lugnat då det inte förekommit några personella skador som de så fint uttrycker. Men nattens drömmar har speglats av den första biten av texten... att det förekommit strid. Vi har ju varit relativt förskonade av sådana aktiviteter hittills. Men det kvittar vilka av våra soldater som hamnar i strid, min egen kanske sitter tryggt och lugnt och dricker en kaffe, vem vet... Men någon soldat, oftast flera har ändå varit i strid. Vi får hoppas att det faktum att det inte förekom några personella skador även innefattar den psykiska biten i framtiden... Jag vet att vi har starka och välutbildade samt medvetna soldater. Att de trots allt "trivs" i skarpt läge... Men den där klumpen i magen som vi nog alla har fått bekanta sig med någon gång gör sig allt extra påmind när man läser om vad soldaterna får vara med om. Inte minst att detta är vardag för många som bor där. Det är ju inte utan att man funderar över rättvisa i världen, vad en dräglig livskvalité är... Dock kommer jag inte gå närmre in på mina tankar just nu. Först ska jag försöka vakna upp ur drömmarna som på något vis ligger som en dimma över mig.