Sista ronden
Hej på er.
Den sista tiden har gått fort. Den har varvats med aktiviteter så som att träffa ännu fler vänner i samband med spelkväll och lunch-häng mm. Älsklingen och jag var även i väg på en underbart härlig hotellhelg i Göteborg mellan lördagen och söndagen. Vi besökte Arken spa hotell, det är det bästa hotellet vi har bott på någonsin. Enligt hotellets "dresskod" så spatserade vi runt i morgonrock och tofflor nästan hela hotellvistelsen. Njöt av deras spaavdelning, testade yoga, missade qigongen då vi inte ställde om till sommartid till söndagen;), spelade biljard, njöt av en mycket god 3-rätters med vinpaket mm. Söndagen spenderade vi i centrum, shoppade, gick på em.bio och tog sedan tåget hem igen. Mys var nyckelordet för den helgen! Igår hade vi Älsklingens föräldrar på besök. Vi åt äpplepaj som vi fixat till under morgonen, åt färska jordgubbar för första gången i år som de hade med sig och bara satt och pratade. Det var skönt att de hann få träffa A igen innan avresan.
Så idag kom den där dagen som jag under tre veckor har försökt att glömma. Jag blir gräsänka igen...
Men vad ska man göra, det är bara att bita ihop. Nu är det i alla fall sista rundan nere (för denna gången) och sen är han "bara min" under en förhoppningsvis väldigt solig och härlig sommar. Jag längtar redan.
De sista dagarna vi har haft hemma har varit väldigt mysiga och det ska jag bära med mig under tiden som är kvar tills vi ses igen. Hela hans vistelse hemma har visserligen varit härlig och underbar, men jag kan känna att han inte hela tiden har varit fullt närvarande... Han ville verkligen inte resa tillbaka idag. Ville stanna hemma här hos mig. Jag kunde se att han var ledsen inombords, men han fällde inte en tår vad jag kunde se. Han höll istället om mig hela morgonen och torkade mina tårar. Det är väl de dubbla känslorna av att gilla sitt jobb och Älska sina nära och kära som ställer till det för honom ibland. Då är det svårt att vara fullt närvarande. Men jag är så glad för de 3 veckor vi har fått tillsammans denna gång. De är ovärderliga. Nu ska jag försöka komma in i Gräsänka vardagen igen... Trots att jag inte kan vänja mig vid att vinka av honom på stationen så känner jag i alla fall att jag är mer förrberedd på vad som komma skall... mina känslor. Att jag kommer att bli ledsen nästa gång jag tvättar då hans tvätt ligger där, att jag kommer att bli ledsen då hans saker inte bara är hans saker utan att det är hans saker som jag upptäcker att han har lagt någon stans som jag får lägga tillbaka. Som den där myströjan som fortfarande ligger kvar i soffan... allt det där som påminner om honom extra mycket de första dagarna...
Pizzakartongerna som står kvar i köket sedan i går kväll som påminner om hur mysigt vi hade det... ja, precis allt kan få dagarna att gå upp och ned i början... Men samtidigt vet jag att det är helt okej. Jag klarar det. Älsklingen vet att jag klarar det. Men jag känner mig ändå rätt duktig. Jag lyckades nästan helt att ha ett tårfritt ansikte när jag sade hej då till Älsklingen. De första tårarna som han såg kom först i morse då han tog på sig uniformen. Då blev det för verkligt... Dagen var verkligen här. Men hans sista minne av mig blev då inte allt för ledsamt. Det är bra, då blir det lättare för honom att resa... Det är bar så förbannat jävla tråkigt att "tvingas" vara utan den man älskar för att andra inte kan hålla sams.
Den sista tiden har gått fort. Den har varvats med aktiviteter så som att träffa ännu fler vänner i samband med spelkväll och lunch-häng mm. Älsklingen och jag var även i väg på en underbart härlig hotellhelg i Göteborg mellan lördagen och söndagen. Vi besökte Arken spa hotell, det är det bästa hotellet vi har bott på någonsin. Enligt hotellets "dresskod" så spatserade vi runt i morgonrock och tofflor nästan hela hotellvistelsen. Njöt av deras spaavdelning, testade yoga, missade qigongen då vi inte ställde om till sommartid till söndagen;), spelade biljard, njöt av en mycket god 3-rätters med vinpaket mm. Söndagen spenderade vi i centrum, shoppade, gick på em.bio och tog sedan tåget hem igen. Mys var nyckelordet för den helgen! Igår hade vi Älsklingens föräldrar på besök. Vi åt äpplepaj som vi fixat till under morgonen, åt färska jordgubbar för första gången i år som de hade med sig och bara satt och pratade. Det var skönt att de hann få träffa A igen innan avresan.
Så idag kom den där dagen som jag under tre veckor har försökt att glömma. Jag blir gräsänka igen...
Men vad ska man göra, det är bara att bita ihop. Nu är det i alla fall sista rundan nere (för denna gången) och sen är han "bara min" under en förhoppningsvis väldigt solig och härlig sommar. Jag längtar redan.
De sista dagarna vi har haft hemma har varit väldigt mysiga och det ska jag bära med mig under tiden som är kvar tills vi ses igen. Hela hans vistelse hemma har visserligen varit härlig och underbar, men jag kan känna att han inte hela tiden har varit fullt närvarande... Han ville verkligen inte resa tillbaka idag. Ville stanna hemma här hos mig. Jag kunde se att han var ledsen inombords, men han fällde inte en tår vad jag kunde se. Han höll istället om mig hela morgonen och torkade mina tårar. Det är väl de dubbla känslorna av att gilla sitt jobb och Älska sina nära och kära som ställer till det för honom ibland. Då är det svårt att vara fullt närvarande. Men jag är så glad för de 3 veckor vi har fått tillsammans denna gång. De är ovärderliga. Nu ska jag försöka komma in i Gräsänka vardagen igen... Trots att jag inte kan vänja mig vid att vinka av honom på stationen så känner jag i alla fall att jag är mer förrberedd på vad som komma skall... mina känslor. Att jag kommer att bli ledsen nästa gång jag tvättar då hans tvätt ligger där, att jag kommer att bli ledsen då hans saker inte bara är hans saker utan att det är hans saker som jag upptäcker att han har lagt någon stans som jag får lägga tillbaka. Som den där myströjan som fortfarande ligger kvar i soffan... allt det där som påminner om honom extra mycket de första dagarna...
Pizzakartongerna som står kvar i köket sedan i går kväll som påminner om hur mysigt vi hade det... ja, precis allt kan få dagarna att gå upp och ned i början... Men samtidigt vet jag att det är helt okej. Jag klarar det. Älsklingen vet att jag klarar det. Men jag känner mig ändå rätt duktig. Jag lyckades nästan helt att ha ett tårfritt ansikte när jag sade hej då till Älsklingen. De första tårarna som han såg kom först i morse då han tog på sig uniformen. Då blev det för verkligt... Dagen var verkligen här. Men hans sista minne av mig blev då inte allt för ledsamt. Det är bra, då blir det lättare för honom att resa... Det är bar så förbannat jävla tråkigt att "tvingas" vara utan den man älskar för att andra inte kan hålla sams.
Kommentarer
Trackback
