Det var en gång
Det var en dag i maj för några år sedan som jag för första gången sade "de tre små orden" till vad jag vill kalla MIN livs kärlek. År av mycket kärlek och många tankar om "dagen D". Dagen då mitt livs kärlek tar på sig baskern och åker på utlandstjänst. Redan på vår första dejt pratade vi om att han någon dag kommer att åka och nu ca 1255 dagar senare sitter jag hemma i vår soffa och startar denna blogg. Utlandstjänstgöringen ska snart börja och tankarna blir bara fler och fler.
Idén om att skapa en blogg fick jag efter att ha sökt information för anhöriga och läst om tips om just bloggskrivande på http://www.invidzonen.se. En förening för hemmavarande anhöriga till utlandstjänstgörande personal. En sida som jag förut inte visste fanns, men som jag så många gånger har saknat. Vilket fantastiskt initiativ att skapa ett sådant forum!
Jag är ingen van bloggskriverska och ska väl skriva för att lätta på trycket, men kan den hjälpa andra så gör det mig bara glad. Vad bloggen kommer att resultera i vet jag inte idag. Kanske blir detta mitt första och sista inlägg, men min förhoppning är att skrivandet ska skänka tröst, vara ett utlopp för frustration, ilska, oro och allt som jag kan tänkas känna när min Älskling har "gett sig av på riktigt". Jag har funderat lite på vad man "får" skriva och vad som kan vara olämligt, ska man använda namn eller inte?! Jag kommer nog benämna min sambo som Älskling, A, Soldat... ja vad jag får för mig att skriva för stunden så det kanske kommer att upplevas som rörigt. men jag hoppas att ni har överseende med det. Än så länge förbereder min soldat och hans kollegor sig för vad som komma skall och medan de tränar insatsstöd och mörkerskjutning tränar jag att vara gräsänka och hålla känslorna i balans i takt som det står om nya strider och dödsfall i Afghanistan. Helgen har bjudit på blandade känslor, fantastiskt fina känslor då jag och min kära Älskling till lika Soldat hade en underbart mysig helg. Men också sorg, oro och medkänsla då ännu en svensk soldat har stupat i tjänst. Mina tankar går till deras nära och kära. Dessa tankar ska jag nu försöka omvandla till tacksamhet över att ha min Älskling kvar, omvandla till energi för att kunna stödja honom och själv kunna tänka klart.
Idén om att skapa en blogg fick jag efter att ha sökt information för anhöriga och läst om tips om just bloggskrivande på http://www.invidzonen.se. En förening för hemmavarande anhöriga till utlandstjänstgörande personal. En sida som jag förut inte visste fanns, men som jag så många gånger har saknat. Vilket fantastiskt initiativ att skapa ett sådant forum!
Jag är ingen van bloggskriverska och ska väl skriva för att lätta på trycket, men kan den hjälpa andra så gör det mig bara glad. Vad bloggen kommer att resultera i vet jag inte idag. Kanske blir detta mitt första och sista inlägg, men min förhoppning är att skrivandet ska skänka tröst, vara ett utlopp för frustration, ilska, oro och allt som jag kan tänkas känna när min Älskling har "gett sig av på riktigt". Jag har funderat lite på vad man "får" skriva och vad som kan vara olämligt, ska man använda namn eller inte?! Jag kommer nog benämna min sambo som Älskling, A, Soldat... ja vad jag får för mig att skriva för stunden så det kanske kommer att upplevas som rörigt. men jag hoppas att ni har överseende med det. Än så länge förbereder min soldat och hans kollegor sig för vad som komma skall och medan de tränar insatsstöd och mörkerskjutning tränar jag att vara gräsänka och hålla känslorna i balans i takt som det står om nya strider och dödsfall i Afghanistan. Helgen har bjudit på blandade känslor, fantastiskt fina känslor då jag och min kära Älskling till lika Soldat hade en underbart mysig helg. Men också sorg, oro och medkänsla då ännu en svensk soldat har stupat i tjänst. Mina tankar går till deras nära och kära. Dessa tankar ska jag nu försöka omvandla till tacksamhet över att ha min Älskling kvar, omvandla till energi för att kunna stödja honom och själv kunna tänka klart.
