Positivt tänkande ger två poäng
Den gågna helgen var jätte mysig!
Nu brukar jag och Älskling visserligen ha det mysigt tillsammans, men nu under helgen var det extra mysigt och det är precis vad jag behöver nu när han snart reser. Man behöver liksom tanka kärlek helt enkelt!
Det enda som kändes jobbigt under helgen var när vi hörde nyheterna om att soldater skadats i afghanistan...
det fick den där klumpen att komma tillbaka i magen igen och bröstet liksom kändes tungt. Men vilken tur att de verkar klara sig. Hoppas att de slipper bestående men, både fysiska och psykiska.
Samtidigt som nyheterna gick på teven så hade jag precis innan sagt till Älskling att han lyssnade på "konstig" musik på datorn. Det visade sig att han letade begravningsmusik till sin "sista önskan" OM något skulle hända.
Fy vilken känsla det gav i kroppen!! Att det samtidigt kom nyheter om de sårade soldaterna blev lite för mycket. Älskling märkte väl att det inte riktigt var rätt läge att sitta med den uppgiften nu så han stängde ner musiken och nu ska vi ta tag med den uppgiften nästa vecka istället. Men jag ser inte fram emot det. Men jag förstår varför det ska göras och tycker att det är viktigt. Jag funderar att samtidigt skriva min "sista önskan" om något skulle hända mig. Alla borde egentligen ha en sådan som måste uppdateras varje år. Om jag också skriver en så kanske det inte blir lika jobbigt känslomässigt utan lite mer neutralt om man nu kan kalla en sådan uppgift för det.
Men jag är glad att jag lyckades vända de jobbiga känslorna till något positivt och tog till vara på helgen och vår tid tillsammans istället för att bli helt nere och ledsen.
Den sista tiden har jag känt mig förvånansvärt stark och jag anstränger mig för att inte räkna dagarna innan han reser. Att ha exakt koll på hur många dagar det var kvar innan avresa fick mig att må dåligt och stressade mig så att allt kändes som en kamp mot klockan. Nu kommer det tillfällen då allt känns extremt jobbigt, tårarna kommer och magen känns som ett stormande hav. Men det är ändå mer balanserat än innan. Jag försöker sysselsätta mig med sådant som ändå ger en positiv känsla till att han åker. Älskling älskar överraskningar så jag håller på att köpa lite småpaket som jag ska skicka ner till jul och jag har beställt foton hos fotografen idag. Jag, Älskling och hans föräldrar tog familje- och parfoton i början av november. En present som Älskling fick av mig inför hans kommande utlandstjänst och som uppskattades mycket av oss alla.
Men att vara positiv är inte alltid lätt, inte ens om man är positiv som person.
*Kram till er som behöver en*
Nu brukar jag och Älskling visserligen ha det mysigt tillsammans, men nu under helgen var det extra mysigt och det är precis vad jag behöver nu när han snart reser. Man behöver liksom tanka kärlek helt enkelt!
Det enda som kändes jobbigt under helgen var när vi hörde nyheterna om att soldater skadats i afghanistan...
det fick den där klumpen att komma tillbaka i magen igen och bröstet liksom kändes tungt. Men vilken tur att de verkar klara sig. Hoppas att de slipper bestående men, både fysiska och psykiska.
Samtidigt som nyheterna gick på teven så hade jag precis innan sagt till Älskling att han lyssnade på "konstig" musik på datorn. Det visade sig att han letade begravningsmusik till sin "sista önskan" OM något skulle hända.
Fy vilken känsla det gav i kroppen!! Att det samtidigt kom nyheter om de sårade soldaterna blev lite för mycket. Älskling märkte väl att det inte riktigt var rätt läge att sitta med den uppgiften nu så han stängde ner musiken och nu ska vi ta tag med den uppgiften nästa vecka istället. Men jag ser inte fram emot det. Men jag förstår varför det ska göras och tycker att det är viktigt. Jag funderar att samtidigt skriva min "sista önskan" om något skulle hända mig. Alla borde egentligen ha en sådan som måste uppdateras varje år. Om jag också skriver en så kanske det inte blir lika jobbigt känslomässigt utan lite mer neutralt om man nu kan kalla en sådan uppgift för det.
Men jag är glad att jag lyckades vända de jobbiga känslorna till något positivt och tog till vara på helgen och vår tid tillsammans istället för att bli helt nere och ledsen.
Den sista tiden har jag känt mig förvånansvärt stark och jag anstränger mig för att inte räkna dagarna innan han reser. Att ha exakt koll på hur många dagar det var kvar innan avresa fick mig att må dåligt och stressade mig så att allt kändes som en kamp mot klockan. Nu kommer det tillfällen då allt känns extremt jobbigt, tårarna kommer och magen känns som ett stormande hav. Men det är ändå mer balanserat än innan. Jag försöker sysselsätta mig med sådant som ändå ger en positiv känsla till att han åker. Älskling älskar överraskningar så jag håller på att köpa lite småpaket som jag ska skicka ner till jul och jag har beställt foton hos fotografen idag. Jag, Älskling och hans föräldrar tog familje- och parfoton i början av november. En present som Älskling fick av mig inför hans kommande utlandstjänst och som uppskattades mycket av oss alla.
Men att vara positiv är inte alltid lätt, inte ens om man är positiv som person.
*Kram till er som behöver en*
Känslostorm
Jag var under helgen i väg på anhörigdag för FS20. En dag där vi fick träffa min sambos kollegor och deras anhöriga lite snabbt samt fick välbehövlig information. Inför dagen hade jag mest positiva känslor, det skulle bli intressant och roligt att få träffa min Älskling och även hans kollegor. Men inte en enda gång slog tanken mig att dagen skulle medföra tankar och jobbiga känslor. Nu i efterhand undrar jag mest hur tanken inte hade slagit mig!!
Vi satt där i ett rum, alla anhöriga och några soldater satt samlade då Plutonchefen presenterade sig och gav informaiton. Plötsligt känner jag hur tårarna ville komma fram och jag blev så snopen, alldeles paff. Jag vred och vände lite på mig och det lugnade sig. Sedan presenterade min Älskling sig och genast var tårarna på gång igen och jag blev lika förvånad denna gång! Jag försökte fokusera på annat, inte ville jag börja gråta bland alla andra och dessutom inte kunna förklara varför... hur som så klarade jag mig med ögonen lite fuktiga. Dagen fortsatte och jag kände mig mest lite trött. Sedan var det information av ledningen i gymnastiksalen. Nu var det dags igen! Tårarna var på väg fram flera gånger... Jag satt och nöp mig i armen som avledning och ansträngde mig för att hålla tårarna borta. Detta blev utan tvekan en känsloladdad dag och jag kände mig alldeles matt efteråt...
Trots känslostormningen så medförde dagen något bra. På flera sätt gjorde dagen och informationen vi fick så att oron lade sig en aning, jag känner mig nu bättre förberedd och frågorna snurrar inte runt i tankarna på samma sätt. Det var också jätte kul att få ett ansikte på de Älskling pratar om och de verkar utan tvekan vara ett gott gäng som åker i väg och det känns bra för mig.
Tyvärr hann man inte träffa alla soldater/kollegor till min Älskling och inte heller deras anhöriga. Det blev mest i förbifarten och man hann snabbt se några av dem under den första informationsstunden för dagen (men då var jag så fokuserad på att inte gråta så det är inte många ansikten eller namn jag minns). Sedan så tycker jag att anhörigdagen borde ligga långt tidigare i utbildningen och inte på slutet. Varför vänta till slutet av en utbildning för att ge oss anhöriga information?! 17 veckor är låååång tid att gå som ett frågetecken. Det är klart att min Älskling har försökt svara på frågor så gott han kan, men alla frågor var inte hans sak att svara på. Dessutom hade försvaret mycket fina broschyrer som jag hade blivit djupt tacksam för om de hade skickat ut till mig som anhörig redan då min sambo tackade ja till utbildningen och uppdraget i FS20. Kanske hade FS20 sluppit flera avhopp om soldternas anhöriga tidigare fått grundläggande information som vi fick under helgen... Nu i sluttampen av deras träning hade vi istället kunnat få tid med soldaterna och deras anhöriga för att knyta kontakter och på så vis kunna fungera som ett stöd för varandra och bli starkare och ännu bätte i vårt stöd till soldaterna.
Mmm kanske vore något att föreslå Försvarmakten!
Det tog mig hela dagen igår att tackla känslostormningen som hängde i efter helgen. Först idag känner jag mig som en människa igen. Men energin är ännu inte helt återhämtad. Jag är verkligen inte van vid att inte kunna ta kontroll över känslorna eller att de kommer helt överaskande. Jag är vanligtvis självmedveten och har koll på läget. Men något gott ska väl komma ur det här med antar jag.
Vi satt där i ett rum, alla anhöriga och några soldater satt samlade då Plutonchefen presenterade sig och gav informaiton. Plötsligt känner jag hur tårarna ville komma fram och jag blev så snopen, alldeles paff. Jag vred och vände lite på mig och det lugnade sig. Sedan presenterade min Älskling sig och genast var tårarna på gång igen och jag blev lika förvånad denna gång! Jag försökte fokusera på annat, inte ville jag börja gråta bland alla andra och dessutom inte kunna förklara varför... hur som så klarade jag mig med ögonen lite fuktiga. Dagen fortsatte och jag kände mig mest lite trött. Sedan var det information av ledningen i gymnastiksalen. Nu var det dags igen! Tårarna var på väg fram flera gånger... Jag satt och nöp mig i armen som avledning och ansträngde mig för att hålla tårarna borta. Detta blev utan tvekan en känsloladdad dag och jag kände mig alldeles matt efteråt...
Trots känslostormningen så medförde dagen något bra. På flera sätt gjorde dagen och informationen vi fick så att oron lade sig en aning, jag känner mig nu bättre förberedd och frågorna snurrar inte runt i tankarna på samma sätt. Det var också jätte kul att få ett ansikte på de Älskling pratar om och de verkar utan tvekan vara ett gott gäng som åker i väg och det känns bra för mig.
Tyvärr hann man inte träffa alla soldater/kollegor till min Älskling och inte heller deras anhöriga. Det blev mest i förbifarten och man hann snabbt se några av dem under den första informationsstunden för dagen (men då var jag så fokuserad på att inte gråta så det är inte många ansikten eller namn jag minns). Sedan så tycker jag att anhörigdagen borde ligga långt tidigare i utbildningen och inte på slutet. Varför vänta till slutet av en utbildning för att ge oss anhöriga information?! 17 veckor är låååång tid att gå som ett frågetecken. Det är klart att min Älskling har försökt svara på frågor så gott han kan, men alla frågor var inte hans sak att svara på. Dessutom hade försvaret mycket fina broschyrer som jag hade blivit djupt tacksam för om de hade skickat ut till mig som anhörig redan då min sambo tackade ja till utbildningen och uppdraget i FS20. Kanske hade FS20 sluppit flera avhopp om soldternas anhöriga tidigare fått grundläggande information som vi fick under helgen... Nu i sluttampen av deras träning hade vi istället kunnat få tid med soldaterna och deras anhöriga för att knyta kontakter och på så vis kunna fungera som ett stöd för varandra och bli starkare och ännu bätte i vårt stöd till soldaterna.
Mmm kanske vore något att föreslå Försvarmakten!
Det tog mig hela dagen igår att tackla känslostormningen som hängde i efter helgen. Först idag känner jag mig som en människa igen. Men energin är ännu inte helt återhämtad. Jag är verkligen inte van vid att inte kunna ta kontroll över känslorna eller att de kommer helt överaskande. Jag är vanligtvis självmedveten och har koll på läget. Men något gott ska väl komma ur det här med antar jag.
