Allt och ingenting
Vårt bud ligger fortfarande högst, budgivningen har därmed stått stilla i lite mer än 2 dygn! Jag hade en skum dröm (en av många) där jag drömde att det var lägenhetsägaren som lade det första budet, bara för att få igång budgivningen. Jag var så glad när jag vaknade då jag var övertygad om att vi därför skulle få köpa lägenheten till utgångspris då ägaren gav sig till känna och drog tillbaka sitt bud och tackade ja till vårt intresse. Sedan vaknade jag ordentligt och skrattade lite åt mig själv. Men faktum kvarstår vi ligger högst och nu väntar jag på svar från ägaren om när tiden för budgivningen går ut.
Älsklingen ser fram emot en ny lägenhet och en av våra bästa vänner ska kika på en ny lägenhet bara 1minut från den vi har budat på. Det skulle vara så kul om vi alla 3 flyttade dit. Men jag saknar lite att inte få dela upplevelsen av vad som kanske kommer att bli vår hittills största affär med min kärlek. De jobbar och jobbar så han har inte haft möjlighet att ringa på samma sätt som innan. Han ringde en snabbis under förmiddagen, men han hade ingen dator framför sig så vi kunde inte gå igenom kalkylerna på lån och månadskonstnad för lägenheten så som jag hade önskat. Men han skulle återkomma när det gick. Men han sade att han litar fullkomligt på mina beslut. Det kändes naturligtvis väldigt bra att höra. Men man kommer ändå inte helt ifrån att jag inte får dela spänningen och nervositeten helt med min fina hälft. På så vis känns det därför inte heller helt på riktigt än.
Det är frustrerande att inte kunna höra av oss till varandra när vi vill. Han längtar hem till mig massor och jag längtar minst lika mycket efter honom. Att en sådan sak som ett jobb ska få avgöra möjligheten att få kommunicera med varandra och träffas känns, ja det känns rätt konstigt. På ett sätt har han valt det och på ett sätt inte... Jag menar det finns mycket med mitt jobb som jag inte uppskattar, men som jag för tillfället måste acceptera... lite så är det ju för Älskling också. Han får ta det goda med det onda som följer hans jobb. Jag undrar hur det känns att ha ett jobb man är så hängiven att man tillåter sitt liv att bli påverkat så mycket som en soldat måste göra... Jag vet inte om jag någonsin skulle acceptera ett jobb som skulle hindra mig från att ha kontakt med mina nära och kära på andra villkor än mina egna. Jag känner också en plikt och en skyldighet i mitt jobb med psykiskt funktionshindrade. Men jag har ofta funderat på om soldater i första hand numera utför sitt jobb efter plikt och skyldighet... Jag har frågat många varför de åker på mission och flera svar har varit för att jag vill testa mig själv i skarpt läge. Naturligtvis vill de även göra en insats, men att testa sig själv i skarpt läge brukar vara det första svaret... Jag känner att inlägget nu tog en helt annan riktning så jag tror jag lämnar tankarna här. Som beteendevetare intresserar sådana här tankar mig mycket, men de är så mycket enklare när man inte påverkas av svaret. Jag vet i alla falla att jag är stolt över min Älskling. Att jag mer än gärna skulle åka utomlands och göra en insats för människor. Men jag tror fortfarande inte att jag skulle åkt om jag själv inte fick vara med och påverka villkoren mer än vad jag upplever att man som soldat kan/får göra... Jag kan ha väldigt fel i den frågan, men jag talar om mina upplevelser så det är fotfarande min sanning. Men jag vill ändå avsluta inlägget med att skicka en tanke till alla duktiga människor som faktiskt ger sig ut på mission, tillåter sina liv att bli så påverkade och en tanke till alla som stannar kvar här hemma och accepterar läget, kämpar på och styr upp en tillvaro för soldaten att komma hem till. Vi är alla hjältar.
Älsklingen ser fram emot en ny lägenhet och en av våra bästa vänner ska kika på en ny lägenhet bara 1minut från den vi har budat på. Det skulle vara så kul om vi alla 3 flyttade dit. Men jag saknar lite att inte få dela upplevelsen av vad som kanske kommer att bli vår hittills största affär med min kärlek. De jobbar och jobbar så han har inte haft möjlighet att ringa på samma sätt som innan. Han ringde en snabbis under förmiddagen, men han hade ingen dator framför sig så vi kunde inte gå igenom kalkylerna på lån och månadskonstnad för lägenheten så som jag hade önskat. Men han skulle återkomma när det gick. Men han sade att han litar fullkomligt på mina beslut. Det kändes naturligtvis väldigt bra att höra. Men man kommer ändå inte helt ifrån att jag inte får dela spänningen och nervositeten helt med min fina hälft. På så vis känns det därför inte heller helt på riktigt än.
Det är frustrerande att inte kunna höra av oss till varandra när vi vill. Han längtar hem till mig massor och jag längtar minst lika mycket efter honom. Att en sådan sak som ett jobb ska få avgöra möjligheten att få kommunicera med varandra och träffas känns, ja det känns rätt konstigt. På ett sätt har han valt det och på ett sätt inte... Jag menar det finns mycket med mitt jobb som jag inte uppskattar, men som jag för tillfället måste acceptera... lite så är det ju för Älskling också. Han får ta det goda med det onda som följer hans jobb. Jag undrar hur det känns att ha ett jobb man är så hängiven att man tillåter sitt liv att bli påverkat så mycket som en soldat måste göra... Jag vet inte om jag någonsin skulle acceptera ett jobb som skulle hindra mig från att ha kontakt med mina nära och kära på andra villkor än mina egna. Jag känner också en plikt och en skyldighet i mitt jobb med psykiskt funktionshindrade. Men jag har ofta funderat på om soldater i första hand numera utför sitt jobb efter plikt och skyldighet... Jag har frågat många varför de åker på mission och flera svar har varit för att jag vill testa mig själv i skarpt läge. Naturligtvis vill de även göra en insats, men att testa sig själv i skarpt läge brukar vara det första svaret... Jag känner att inlägget nu tog en helt annan riktning så jag tror jag lämnar tankarna här. Som beteendevetare intresserar sådana här tankar mig mycket, men de är så mycket enklare när man inte påverkas av svaret. Jag vet i alla falla att jag är stolt över min Älskling. Att jag mer än gärna skulle åka utomlands och göra en insats för människor. Men jag tror fortfarande inte att jag skulle åkt om jag själv inte fick vara med och påverka villkoren mer än vad jag upplever att man som soldat kan/får göra... Jag kan ha väldigt fel i den frågan, men jag talar om mina upplevelser så det är fotfarande min sanning. Men jag vill ändå avsluta inlägget med att skicka en tanke till alla duktiga människor som faktiskt ger sig ut på mission, tillåter sina liv att bli så påverkade och en tanke till alla som stannar kvar här hemma och accepterar läget, kämpar på och styr upp en tillvaro för soldaten att komma hem till. Vi är alla hjältar.
Kommentarer
Trackback
