Glöm inte hälsa på främlingen som går förbi... det kan vara en vän.
Jag blev så fövånad!! Vi har knappt sagt mer än hej och hejdå, han har skojat om att jag borde bli hans assistent under utbildningarna då jag numera kan så mycket om brandsäkerhet. Men det är allt... mer eller mindre en främling och mitt och Älsklingens liv har berört honom på det viset att han ofta tänker på oss... Innan utbildningen var slut så fick jag ytterligare en Kram framför alla andra och han fick mig att lova honom att ringa så fort jag behöver hjälp eller liknande. Vad som helst så var han bara ett telefonsamtal bort...
Detta är mer än vad många av mina nära vänner har uttryckt...
Missförstå mig rätt jag har många vänner som har varit ett fantastiskt stöd också och de har sagt att jag kan ringa natt och dag mm. Men jag kan inte sluta att "faschineras" av att stödet jag har fått (bortsett från stödet av min syster) har kommit från fler oväntade än väntade håll. De utomstående berörs medan många bekanta uttrycker lite smått nonchalanta kommentarer som "det är väl frivilligt att åka", "missionen ger bra betalt", "Äh tiden går fort, det är BARA 6månader". Men den klassiska kommentaren är ändå "kommer du inte att sakna honom, jag skulle aldrig tillåta min karl att resa"... Jag vet inte vilken kommentar som är värst. Men BARA 6månader går nog fort för någon som INTE räknar sekunder och minutrar vissa dagar då rubrikerna stått stora i tidningen eller när man vet att en riskfylld operation genomförs i farlig områden känt för sina bomber och minor... de andra kommentarerna tänker jag inte ens komentera.
Trots flertalet enormt jobbiga stunder så har missionen så här långt gått bättre känslomässigt än vad jag hade föreställt mig innan han reste. Men en sak som jag saknar är kontakten med andra anhöriga... Det är inte så många soldater som har lämnat anhöriga efter sig där jag bor. Anhörigträffarna vi har varit på har inte lämnat utrymme att ta kontakt med någon och forumen på nätet har inte lett till någon nära kontakt för min del. Visserligen har jag inte varit så aktiv på de forumen av olika anledningar så jag får kanske skylla mig själv.
Men hade det rest fler från vår ort och om Älsklingens arbetsplats hade ansvarat för missionen så tror jag att relationen till andra anhöriga hade blivit mer naturlig. Man hade på ett mer naturligt sätt känt att det finns fler där ute som oroar sig, jag är inte ensam. Men nu när jag ändå känner mig rätt samlad så känns det bara väldigt konstigt att skriva att jag skulle känna mig ensam när jag vet att det finns tusentals anhöriga här hemma i Sverige som är oroade och fäller tårar. Min Älskling har trots allt väldigt många kollegor där nere. Det är ju inte en enmansmission precis. Men ibland är det precis så det känns.
Tack för att ni lyssnar!
Jag har sett att jag har flera trogna läsare. Ni är guld värda, bara så ni vet:)
Hej! Jag är en av dem som läser din blogg :). Det är skönt att läsa om dina tankar och känslor, då jag "redan" kan känna igen mig så mycket i dem. Min man åker ner i maj, så vi har hela resan framför oss vilket jag i ärlighetens namn inte alls ser fram emot. Dina blogg ger iaf lite styrka mitt i all oro! Tack!
Att ha resan framför sig var nästan lite jobbigare än att vara mitt i den som jag är nu. Inför avresan så hade man alla "tänk om " tankar... tänk om han skadas eller omkommer, tänk om vi inte klarar att ha en bra kontakt, tänk om avståndet kommer att påverka vår relation negativt, tänk om han mår dåligt när han kommer hem, blir en annat person mm. Tankarna och kroppen kändes helt mörbultad och känslorna åkte berg och dalbana jämt och ständigt. Man träffades bara på helgerna om man ens fick träffas då. Så när helgen närmade sig sitt slut så var det som att säga adjö gång på gång på gång... Nu när man är mitt i resan så kan man inte påverka vad som händer där nere. "Tänk om" tankarna kommer ibland för mig, men allt som oftast är man utelämnad åt ödet. Det jobbigaste för mig nu är just saknaden, att inte få veta exakt vad som händer där nere eller att inte alltid få veta vart han befinner sig. Den där klumpen i magen har jag hittat mitt sätt att hantera... det gör jag genom att INTE läsa allt jag kommer över om landet, inte läsa deras blogg mm varje dag. Försöka hålla en liten distans till deras uppdrag (även om det är svårt) Men jag har på så vis blivit ett mycket bättre stöd för min Älskling. Jag räknar inte alltid dagar, timmar, minuter eller sekunder som jag vet att alla ibland fastnar i... särskilt när det står något i tidningen... Har något hänt min Älskling så får jag ett samtal... att läsa artiklarna ordagrant gång på gång gör mig bara mer ont. Distans är nyckelordet och att istället lägga energin man vinner på att stötta sin soldat och sig själv. Vi får aldrig glömma att ta hand om oss själva! Vår soldat är minst lika oroade över oss här hemma... Ta hand om dig nu och har du frågor eller undrar över något så finns jag här. Man kan också skriva till mig på [email protected]
Såg svaret på min kommentar först nu och blev tårögd. Dels för att du verkligen sätter ord på mina känslor och för att du verkar så vara en så fin person. Sparar din mail :). Tack igen!
