En Löjtnantessas dagbok

Denna dagen gick den med... Eftermiddagen blev allt lite bättre. Som om Älsklingen läst mina tankar så ringde han ett lite längre samtal innan jag mötte upp hans föräldrar. Det var så skönt att få prata lite, faktiskt hinna fråga varandra hur vi mår. Berätta lite vad vi har gjort sedan sist. Det betyder så mycket. Jag såg att han hade ringt nu på kvällen också. Jag antar att han ville höra efter hur det hade gått på anhörigträffen. Får se om han ringer imorgon i stället. Vi var hos ett par bekanta till Älsklingens föräldrar och han själv så jag hörde inte telefonen då han ringde.
Annars gick det bra på anhörigträffen. Faktiskt första gången som jag inte haft det jobbigt känslomässigt! Lite oväntat om jag ser till hur morgonen var. Det kändes lite underligt att de pratade på anhörigträffen om hemkomsten, det finns verkligen ett slut på allt det här... han kommer hem... han kommer hem "snart"... En underbar känsla!!!
Under förmiddagen kändes det så avlägset... Hans skor som jag har låtit stå framme på dörrmattan sedan han reste, bara för att det kändes mer hemtrevligt då och mysigt att komma hem kunde jag plötsligt inte njuta av i morse, de åkte bort illa kvickt. Märkligt hur det kan ändras fram och tillbaka på så kort tid. Nu ska jag ta det lugnt en stund innan det är dags för sängen och jobb i morgon. Jag är rätt trött efter dagen. Det har varit mycket känslor. Men det var kul att träffa hans föräldrar och deras bekanta. Hans föräldrar åkte först nu vid 21-tiden så det blev en heldag.
Det hade Älsklingen tyckt om.

Morgonen började lite oväntat... Jag trodde att det var en rätt bra dag. Är glad att jag ska få träffa svärföräldrarna i dag och dessutom fick jag chatta i någon minut med Älsklingen. Men så kom tårarna efteråt...
Vi har ju knappt hunnit ha någon kontakt sedan han kom ner. Det var bara typ de första dagarna som jag hörde något. Sedan var de i väg utan internet eller liknande fram till nu och då hinner vi ändå inte höras mer än knappt 2min... Man kan ju tycka att de borde få minst 5min i alla fall och kunna ringa hem när de har varit borta så...
Äh det är väl lika bra att gråta färdigt nu så att det går lättare i eftermiddag. Berg och dalbanan har under en lång tid bytts ut mot farfarsbilar, men i dag snurrar det lite mer... hoppas jag hinner kliva av.

Då är Älsklingen äntligen tillbaka där han kan få tillgång till telefon och internet. Vi talade dock bara en kort kort stund även denna gång. Men det är bättre än ingenting. Det blir trots allt en lättnad att åtminstone ha en susning om vart han befinner sig. Att släppa lite på den oro som automatiskt infinner sig då man vet att något är på gång utöver "det vanliga". Nu kan jag nog sova gott i natt:) Vi kunde inte prata såpass att jag fick reda på riktigt hur det var med honom, men han verkar må bra och trots vad jag tolkar som en hel del jobb så var han på gott humör. Värmen tar nog mer än vad man kan tänka sig, 30grader i skuggan och 50 grader i solen är rätt mycket då det bara är vår. Han sa att det knappt går att ta i deras stridsfordon då det bränner i händerna... och vem vill bära handskar i 50graders värme:) Jag hoppas att de tjatar hål i huvudena på varandra om att dricka vatten och använda solkräm. Älsklingen sade dock att han har ett helt gäng "mammor med sig" som påminner om att ta till vattenflaskan. Han är nämligen rätt dålig på att dricka trots att han känner törst.
Nu när han är tillbaka, tidigare än vad jag hade väntat mig så ångrar jag lite att jag inte skickade ner ett påskägg med lite godis och annat... Men det är nog för sent att skicka nu... Får nog bli ett brev och något istället. Jag köpte en bok till honom i dag som jag vet att han har väntat på i ca 1år. Men det kanske är "elakt" om han inte skulle ha tid att läsa något?:) Själv påbörjade jag den sista boken i Grottbjörnens folk i dag:) En bok jag har väntat på i många år! Jag började läsa serien när jag var liten. Vi bodde varje sommar på en och samma camping ( inte den mest roliga för barn alla gånger) och det var alltid en period som jag slukade böcker. Jag läste ofattbart mycket och blev jag inte påmind om att äta så hade jag lätt glömt bort det:) Tyvärr var alltid böckerna för tunna. När de blev som mest intressanta så tog de plötsligt slut! Men när jag hittade "Grottbjörnens folk" med sina 600-900sidor så kände jag mig som hemma direkt:) Böcker med en sådan historisk karaktär lockar allt som oftast fram arkeologen i mig  (som jag ville bli som liten) och medicinkvinnan( som jag säkert var i ett tidigare liv;) får stimulans av att lära sig något nytt:) Det var dock lite rörigt att sätta mig in i en historia som jag inte läst på så många år, men bitarna faller sakta men säkert på plats. Skönt att det är helg så man hinner få lite tid på sig att läsa ordentligt. Jag har inte så mycket planer annars. Ska träffa svärföräldrarna på söndag och så blir det väl någon lunch och fika med vänner.

Så, då var jobbhelgen avklarad. Bara lite jobb i morgon också så är jag ledig på tisdag. Fick lite sol på mig i dag, men ser fram emot att njuta av den mer i morgon och kanske drömma mig bort en liten stund. Har saknat Älsklingen väldigt mycket i dag. Kanske beror på att hans mamma fyller 70 i morgon, inte vet jag. Det känns som att det var evigheter sedan jag kramade om honom och sade hej då, men när man räknar dagarna så var det rätt nyss trots allt:( Tiden går alldeles för långsamt vissa dagar! Jag hoppas att det blir en bättre dag i morgon och att Älsklingen ringer. Snart en vecka sedan sist.

Vill så gärna att det ska vara sommar... Ha Älsklingen "hemma" vara i väg i ett land vi kanske aldrig har besökt.   Sitta på en uteservering med en mysig utsikt och solen skönt värmande eller se en fin solnedgång. Gå på kringelikrokiga gator som leder till ett mysigt område med mysiga små shoppar och trevliga människor som hälsar, få nya upplevelser. Få hotellfrukost serverad samtidigt som vi hälsar personalen god morgon på ett språk som vi precis har börjat lära oss några ord i från...
Underbart!

Hejsan.
Har en förkylning som gjort mig sällskap i ett par dagar, vet dock inte om det är en vanlig förkylning eller om det är orsakat av ventilationen här i lägenheten. Men i dag känns det oavsett lite bättre.
Gårdagen spenderades trots snuva och lite glansiga ögon med min syster. Vi höll till nere på stan där de har ett shoppingjippo. Jag förstår inte hur vi lyckades, men att gå runt i några få affärer tog en hel evighet och plötsligt stängde varuhuset:) Vi hann i alla fall käka lite, örtmarinerad fläskfilé med kantarellsås blev det för mig och en räksmörgås för min syster. Kaffet efteråt var dock enormt starkt, för starkt för mig som till och med gillar starkt kaffe. Men det här gjorde en snurrig bara man doftade på det. Får kanske ta revanch med en god kopp kaffe och lite fika i dag istället. Vi missade ju faktiskt att gå in i den affären som jag överhuvud taget gick ner till stan för att besöka så även där kanske jag får göra ett nytt försök i dag:) Men egentligen ska jag tvätta...

Älsklingen ringde i går. Hela 3 gånger faktiskt! Dock missade jag de två första samtalen så jag blev väldigt besviken på mig själv när jag upptäckte detta. Men min Älskling känner mig så bra så han gjorde ett försök till att få tag på mig så jag inte skulle överanalysera de två missade samtalen med dolt nummer:)
Han hade dålig mottagning och hörde knappt vad jag sa, men jag hörde honom perfekt. De har som väntat haft fullt upp, men han trodde att han eventuellt skulle få en lugn kväll igår. Jag hoppas att det blev så. Tidsomställningen hade gått rätt så bra, det kanske underlättade att vi gick över till sommartid precis innan. Det var skönt att höra hans röst i alla fall. Jag saknar honom mycket, även om vi spenderade varje dag med varandra i 3v... det måste ju vara kärlek det;) Att inte bli tokiga på varandra trots att vi umgicks nästan 24h om dygnet:)

Näh nu ska jag ta tag i dagen, får se om jag går ner i tvättstugan nu eller väntar till lite senare.

Ja vad ska man säga... Att de har en annan människosyn än mig, det visste jag redan.
Men hur kan de göra något sådant för att en person har gjort något de misstycker om...
Hur kan man bortse från att man tar flera oskyldiga människors liv för att göra ett "statement"?

Tänder ett ljus för "offrena" och deras anhöriga.

Älsklingen skrev ett par rader i chatten mellan att han blev in och utkastad...
nätet var inte särskilt stabilt. Men han är okej. Trött då de blev inkastade i jobb direkt vid ankomst.
Vi får se om attacken leder till ännu mer oro eller om det lägger sig lite. Han ska försöka ringa någon dag,
men sannolikheten är nog stor att det dröjer i och med omständigheterna där nere.
Hoppas att de hinner få lite vila mellan varven i af.

Hej hej.
Har i dag haft en riktigt bra dag. Ingen "berg och dalbana" har synts till... jag är faktiskt lite förvånad.
Men det är skönt att det känns bra. Hörde från Älsklingen senast i natt då han sade hej då igen efter att planet blivit försenat en himla massa timmar. Får hoppas att resan dit gick smidigt då de väl kom iväg på riktigt.
Själv har jag jobbat i dag och suttit i nästan 4h möte. Det blev ändå en liten mjukstart efter ledigheten jag har haft. Det är egentligen min kortvecka så enligt schemat är jag efter i dag nu ledig fram till måndag *lyx*.
Jag ska satsa på att försöka komma in i rutiner, kanske komma i gång med min träning här hemma. Men framförallt är det en bra matrutin som jag är mån om att hitta. Jag är inte helt nöjd med hur det blev sist jag var gräsänka. Denna gången vill jag skärpa till mig lite och kanske laga lite större portioner så att jag fryser in matlådor istället för att köpa något halvfärdigt eller snabblagat. Får hoppas att energin jag har känt i dag åtminstone håller i sig i några dagar och att våren kommer igång på riktigt och förgyller vardagen ännu mer. Det skulle sitta fint!
Grannens trädgård är fylld av blommande krokusar och snödroppar så jag längtar ännu mer nu:)

Hej på er.
Den sista tiden har gått fort. Den har varvats med aktiviteter så som att träffa ännu fler vänner i samband med spelkväll och lunch-häng mm. Älsklingen och jag var även i väg på en underbart härlig hotellhelg i Göteborg mellan lördagen och söndagen. Vi besökte Arken spa hotell, det är det bästa hotellet vi har bott på någonsin. Enligt hotellets "dresskod" så spatserade vi runt i morgonrock och tofflor nästan hela hotellvistelsen. Njöt av deras spaavdelning, testade yoga, missade qigongen då vi inte ställde om till sommartid till söndagen;), spelade biljard, njöt av en mycket god 3-rätters med vinpaket mm. Söndagen spenderade vi i centrum, shoppade, gick på em.bio och tog sedan tåget hem igen. Mys var nyckelordet för den helgen! Igår hade vi Älsklingens föräldrar på besök. Vi åt äpplepaj som vi fixat till under morgonen, åt färska jordgubbar för första gången i år som de hade med sig och bara satt och pratade. Det var skönt att de hann få träffa A igen innan avresan.

Så idag kom den där dagen som jag under tre veckor har försökt att glömma. Jag blir gräsänka igen...
Men vad ska man göra, det är bara att bita ihop. Nu är det i alla fall sista rundan nere (för denna gången) och sen är han "bara min" under en förhoppningsvis väldigt solig och härlig sommar. Jag längtar redan.
De sista dagarna vi har haft hemma har varit väldigt mysiga och det ska jag bära med mig under tiden som är kvar tills vi ses igen. Hela hans vistelse hemma har visserligen varit härlig och underbar, men jag kan känna att han inte hela tiden har varit fullt närvarande... Han ville verkligen inte resa tillbaka idag. Ville stanna hemma här hos mig. Jag kunde se att han var ledsen inombords, men han fällde inte en tår vad jag kunde se. Han höll istället om mig hela morgonen och torkade mina tårar. Det är väl de dubbla känslorna av att gilla sitt jobb och Älska sina nära och kära som ställer till det för honom ibland. Då är det svårt att vara fullt närvarande. Men jag är så glad för de 3 veckor vi har fått tillsammans denna gång. De är ovärderliga. Nu ska jag försöka komma in i Gräsänka vardagen igen... Trots att jag inte kan vänja mig vid att vinka av honom på stationen så känner jag i alla fall att jag är mer förrberedd på vad som komma skall... mina känslor. Att jag kommer att bli ledsen nästa gång jag tvättar då hans tvätt ligger där, att jag kommer att bli ledsen då hans saker inte bara är hans saker utan att det är hans saker som jag upptäcker att han har lagt någon stans som jag får lägga tillbaka. Som den där myströjan som fortfarande ligger kvar i soffan... allt det där som påminner om honom extra mycket de första dagarna...
Pizzakartongerna som står kvar i köket sedan i går kväll som påminner om hur mysigt vi hade det... ja, precis allt kan få dagarna att gå upp och ned i början... Men samtidigt vet jag att det är helt okej. Jag klarar det. Älsklingen vet att jag klarar det. Men jag känner mig ändå rätt duktig. Jag lyckades nästan helt att ha ett tårfritt ansikte när jag sade hej då till Älsklingen. De första tårarna som han såg kom först i morse då han tog på sig uniformen. Då blev det för verkligt... Dagen var verkligen här. Men hans sista minne av mig blev då inte allt för ledsamt. Det är bra, då blir det lättare för honom att resa... Det är bar så förbannat jävla tråkigt att "tvingas" vara utan den man älskar för att andra inte kan hålla sams.

Vilken underbar dag vi har haft!
Jag testade hot-stone massage för första gången och Älsklingen valde en kombinationsmassage med bla shiatsu och han var så nöjd:) Kul att han också gillade japanskan. Hot-stone massage är något jag verkligen kan rekommendera för er som aldrig har testat. Avslappning på hög nivå:)
Efter det blev det bad, bastu och aufghussittning,hamam,  äventyrsbad med allt som hör till, lyxräkmackor som var stora nog att ätas av två mm. Efteråt har vi tagit det lugnt här hemma, druckit enormt mycket vatten då vi kände oss som två torra... ja vad ska man säga... jag hittar ingen bra liknelse:) Men uttorkade var vi iaf.
Har ni inte unnat er avslappning på länge så tycker jag att ni tar tag i det det första ni gör i morgon(!)

Hej!
Nu har Älsklingen varit hemma i en vecka. Vilket är alldeles underbart förstås:)

I torsdags när jag skulle gå till stationen och möta upp honom så pirrade det i hela magen. Jag hade så svårt att förstå att jag äntligen, efter lite mer än två månader skulle få träffa honom igen. SJ gjorde mig inte förvånad genom att komma lite sent. Så jag satt där i ca 45min extra innan tåget äntligen rullade in. Ovanför rulltrapporna vid perrongen stod jag med en hemmagjord skylt med texten "Välkommen hem Älskling". Det var nyfikna ögon bland de andra resenärerna som iaktog både mig och skylten. Jag hade haft ett leende nästan oavbrutet under hela tiden som jag väntat på stationen, så "kramp" i kinderna var ett faktum så jag antar att jag såg rätt lustig ut:)
Sakta så såg jag honom plötsligt då han rullade upp för rulltrappan och kom emot mig. Vi pussades och kramades, men fortfarande så förstod jag inte helt att det var på riktigt. Älsklingen blev glad över skylten och att jag mötte upp honom. Vi gick hem. VI GICK HEM!!! Så skönt att kunna skriva VI:))

Efter att ha pratat och myst lite så lagade jag mat åt honom. Han var både trött och hungrig efter den långa resan.
När klockan blev 19 så låg han i soffan och kämpade för att hålla ögonen öppna medanb vi såg på film som jag hade hyrt. Jag underhöll honom på bästa sätt under tiden och försökte in i det sista att hålla honom vaken så att vi vänder rätt hans dygn tidigt. Men kl 21 gav jag upp och VI gick till sängs. Jag har inte lagt mig så tidigt på länge, men Älsklingen var inte den enda som var trött kan jag lova. Jag hade de två senaste dagarna försett mig med sysslor så att det räckte och blev över, bara för att jag skulle få tiden att gå och det gemensamt med saknaden och ivern över att äntligen få träffas tog ut sin rätt:) Dagen efter så gick vi upp tidigt, satte oss på bussen och åkte i väg till Svärföräldrarna.

Där mottogs vi med stora omfamningar och vi stannade fram till igår. Det har varit som att bo på hotell, vi har blivit så ompysslade! De hade till och med lagt välkomstchoklad på våra kuddar(!) Det var skönt att komma dit och stanna de första dagarna. Vi båda fick koppla av odentligt och det behövdes. De första 3 dagaran var nog "jobbigast" för Älsklingen. Han tycker naturligtvis att det är fantastiskt underbart att vara hemma då han har längtat så. Men att bara koppla bort jobbet och allvaret går inte på en kvart precis. Särskilt inte då hans kollegor var i strid första dagen han var hemma. Det gjorde att övergången till "vardagen" här hemma tog lite längre tid.
Själv hade jag lite svårt med att han hade svårt att släppa jobbet och jag har fått ta några djupa andetag för att lugna min iver över att ha honom hemma. Jag har så klart förståelse för att det tar tid att ställa om sig och att det är svårt att lägga jobb och kollegor åt sidan. Men ni som har haft soldater i väg tror jag förstår hur jag menar:)
Våra lugna dagar hos hans föräldrar bestod i att äta gott, mysa framför film och brasa. Vi har varit på besök hos hans syster med familj och har haft besök av andra släktingar. Vi har gått på stan, tagit promenader i vårvädret. Att kunna röra sig fritt och i en lugn miljö utan att behöva tänka på IEDer mm var rena lyxen för Älskling.
Vi har spelat sällskapsspel till långt in på nätterna och har kikat på bilder från hans jobb och öppnat presenter där i från mm. Gissa vad jag fick... En burka!!:P Bara för det ska jag minsann ta på mig den på stan en dag när Älsklingen är med;) Det var den burkan som Älsklingen hade på sig under sin Pinkeycermoni (invigningscermoni för de som är i väg första gången på mission). Sedan fick jag ännu fler sjalar och Älsklingen hade köpt en handknuten matta till sovrummet.

I går kom vi som sagt tillbaka hit. Vi blev körda hem då vår bil står hos svärföräldrarna under missionstiden. Vi tog en fika på soldathemmet och tog ett lugnt hej då. Vi får hoppas att de hinner komma på en fika längre fram igen så att de får träffa A innan han reser igen. Vi fortsatte sedan ner till stan och strosade lite och tog en lunch med vår vän Björn. Älsklingen köpte "Guitar hero" då han fått smak för det när han har varit iväg. Det var rätt så kul faktiskt:) Jag har bara kikat på förut när andra har spelat, men jag var kass!:) Vi hyrde film och skrattade loss till bla "Dinner for schmucks" och "The other guys". 
I dag har vi gjort sånt där nödvändigt som att handla mm. Just nu är Älsklingen iväg och simmar lite med Björn och jag tar det bara lugnt. Jag tror att jag har förstått att han är hemma nu i alla fall... under förmiddagen fick jag en känsla av att det fladdrade till i magen då jag insåg att det redan har gått en vecka... det gäller att ta vara på tiden, men samtidigt ta det lugnt och bara vara. Det är faktist lite av en balansgång. Men imorgon ska vi ha det lite romantiskt. Vi inleder dagen med japansk massage (åh vad ledsen jag är över det som händer i Japan nu! Stackars människor... Jag antar att det inte blir någon semester dit i år trots allt...) sedan fortsätter vi dagen på dagspat brevid och ska basta, bada och äta gott. Det ska bli mysigt! Nu ska jag avlsuta trots att jag skulle kunna skriva mycket mera. Men Älsklingen kommer snart och jag ser fortfarande ut som ett troll i håret efter duschen jag tog innan jag satte mig framför datorn och fastnade här:)

Ha det gott!

Nu är Älsklingen på Svensk mark!!!
Nedräkningen har börjat på riktigt:)
Inga månader eller dagar, bara timmar!

Idag är ingen vanlig dag

Som du säkert redan har hört så firar den Internationella kvinnodagen 100år i dag...
Spontant tänker många Vad bra, vad kul, varför ska vi behöva ha en sådan dag...
Jag har hört blandad respons när man tjuvlyssnat lite.
Jag tänker inte ha någon värdering i vad andra tycker och tänker då jag är lite smått splittrad över dage. MEN en liten tankeställare för de som är mindre positivt inställda eller förvirrade. Det där med att fira 100år gäller inte riktigt över allt. Även i Sverige får vi kämpa för lite mer jämställda rättigheter många gånger. Tänk då hur det ser ut i det land där våra soldater befinner sig. Läs gärna lite på "Anhörigbloggen", de firade den 1:a kvinnodagen på deras polisstation! Det tyckte jag var kul att se att det aldrig är för sent att utvecklas.
Utveckling har varit temat för min dag över lag. Jag var ju på "trimdag" med jobbet, en lite knepig term för dagen tycker jag. Utvecklingsdag hade varit mer specifikt. Det var jätte intressant! Det blir svårt att beskriva dagen i ord här, men vi fick en liten Aha-upplevelse på ett imponerande sätt. En beskrivelse av psykologiska stadier i det vardagliga livet och i vårt fall i en förändring då vi står inför omorganisation på ett eller annat sätt inom mitt jobb.
Katti Uhlin var vår "coach" (hoppas att jag stavade namnet rätt), vilken underbar och fantastisk kvinna!
Alla borde ha en liten Katti sittandes på sin egna axel och vardagen hade underlättats för många;) Särskilt i den berg och dalbana som många kanske upplever i missionstider och även innan och efter.

Nu har han ringt:) Det är så obeskrivbart hur snabbt ens "tillstånd" kan ändras bara genom att höra honom säga
-Hej sötnös-. Hur mycket energi, lugn och harmoni som på en millisekund bara fyller ens inre.
Han mår bra. Men de har jobbat näst intill hela tiden sedan vi hördes sist. Han sa att om det är möjligt så har de jobbat fler timmar än vad dygnet har... det säger endel. De har varit i en del skarpa situationer, men har klarat dem bra. Nu hoppas jag på att de får vila upp sig lite. Han lät förvånandsvärt pigg trots alla gäspningar, men några timmars sömn och lite soffhäng hade nog inte skadat. Själv fick jag som sagt massor av energi att ta tag i dagen.
Får se om jag kan göra allt jag vill nu när det är söndag... Jag vill framkalla foton jag såg i går. Få inspiration till resor. Älskling längtar liksom jag att få åka till varmare breddgrader. Han längtar efter att få se annat än sandfärger, han vill se lite gräs och han vill få njuta av sand... få gå barfota på stranden, gå i shorts... och jag vill bara få vara ensam med honom i en liten bubbla. Bara få njuta av varandras sällskap. Se nya saker, smaka ny mat... allt sånt där mysigt som hör semestern till. Egentligen är det bara med honom som jag har rest på riktigt. Sedan vi träffades 2007 har vi averkat Kreta, Bali, Lombok/Gili island och Rom. Japan är dröm-målet för oss båda. Vi får se vart vi åker i år...

Mitt hjärta känner sig lite ensamt just nu. Saknar min Älskling väldigt mycket idag. Han ringde inte i dag heller, men jag antar att det ökar odsen för att han ringer i morgon...
Jag såg att han försökte logga in på Facebook tidigare idag, men jag antar att det inte gick som det skulle då han loggades in och ut flera gånger på några sekunder och sedan såg jag honom inte mer.
Jag hade gärna legat i hans famn, känt hans läppar mot mina... det är gånger som dessa som det känns som att tiden går så långsamt den bara kan trots att jag vet bättre. Det är bara några dagar kvar nu, men just nu så känns det som ljusår bort. Har iaf lite fina blommor som gör mig lite gladare. Fick dem av min fina syster som kom förbi tidigare idag. Det skulle göra det lite roligare för mig att städa sade hon:) Jag fick även hjälp att bära upp lite saker på vinden, vilket var snällt. Hade jag gjort det helt själv så hade nog min rygg varit ännu mer ledsen på mig. Jag som tyckte att den blivit så mycket bättre över natten. Men jag antar att jag borde låtit bli att städa och greja idag så att den fick bli riktigt bra innan jag ansträngde den. Men, men lägenheten städar inte sig själv.
Dags att krypa ner i soffan och hoppas på att något på teven får mig att tänka på annat.

Som ni säkert läst i tidningen så har Svenska soldater varit i strid i samband med en "bogseringsundsättning".
Min Älskling var med i striden. Han ringde mig sent igår, innan jag ens hade uppmärksammat artikeln. Han var trött efter ca 60h tjänst. Det var ett riktitg mysigt samtal och han ringde mig imorse också bara för att dubbelkolla så jag mådde bra. De senaste dagarna har jag tänkt mycket på de olika faser som man som anhörig går igenom. De flesta är naturligtvis känslorelaterade på något vis och individuella. Vissa är väl rätt lika för oss alla så som tex. "berg och dalbanan" -Känslorna går upp och ned hela tiden. "Vakum"- Man är i sin lilla bubbla, saker känns tyngre än vanligt, allt går långsamt och känns trögt. "Gränsen"-Man känner sig rätt okej, nästan lite stark. Men på ett odefinierbart sätt så ligger de där känslorna och bubblar lite under ytan. Men hålls nätt och jämnt tillbaka på ett konstigt sätt... eller har jag fel? Jag har dock i samband med den senaste striden upptäckt en ny fas (för mig) "Superhjältefasen"...
Av någon anledning så var jag cool-lugn över den senaste striden... Visst allt gick bra, men det fladdrade inte ens till i magen då han berättade om striden... kändes inte ens obehagligt att läsa artikeln... Jag var så där lugn så att jag nästan fick dåligt samvete(!) På något sätt så upplever jag just nu min sambo som oskadlig, inget kan komma åt honom, lite som superman fast min Älskling tål kryptonit... I vanliga fall så skulle jag knappt våga skriva oskadlig utan att typ tänka *peppar peppar ta i trä*. Jag är utbildad beteendevetare, men jag har inget bra svar på denna fas... men konstigt känns det! Min Älskling kommer visserligen alltid att vara min hjälte oavsett superkrafter.

Kram

Jag vet att jag nämnde en gång att jag har fått stöd i vår mission från så oväntade håll. Igår fick jag det bekräftat ännu en gång. Jag var på brandutbildning (igen) och utbildaren känner vid det här laget igen mig då han har utbildat mig i olika sammanhang under ca 6år. Det första han gjorde, innan jag knappt hann säga Hej, var att ge mig en Kram och fråga hur det var med mig och A. Hur han har det där nere och om allt går bra med mig...
Jag blev så fövånad!! Vi har knappt sagt mer än hej och hejdå, han har skojat om att jag borde bli hans assistent under utbildningarna då jag numera kan så mycket om brandsäkerhet. Men det är allt... mer eller mindre en främling och mitt och Älsklingens liv har berört honom på det viset att han ofta tänker på oss... Innan utbildningen var slut så fick jag ytterligare en Kram framför alla andra och han fick mig att lova honom att ringa så fort jag behöver hjälp eller liknande. Vad som helst så var han bara ett telefonsamtal bort...
Detta är mer än vad många av mina nära vänner har uttryckt...
Missförstå mig rätt jag har många vänner som har varit ett fantastiskt stöd också och de har sagt att jag kan ringa natt och dag mm. Men jag kan inte sluta att "faschineras" av att stödet jag har fått (bortsett från stödet av min syster) har kommit från fler oväntade än väntade håll. De utomstående berörs medan många bekanta uttrycker lite smått nonchalanta kommentarer som "det är väl frivilligt att åka", "missionen ger bra betalt", "Äh tiden går fort, det är BARA 6månader". Men den klassiska kommentaren är ändå "kommer du inte att sakna honom, jag skulle aldrig tillåta min karl att resa"... Jag vet inte vilken kommentar som är värst. Men BARA 6månader går nog fort för någon som INTE räknar sekunder och minutrar vissa dagar då rubrikerna stått stora i tidningen eller när man vet att en riskfylld operation genomförs i farlig områden känt för sina bomber och minor... de andra kommentarerna tänker jag inte ens komentera.

Trots flertalet enormt jobbiga stunder så har missionen så här långt gått bättre känslomässigt än vad jag hade föreställt mig innan han reste. Men en sak som jag saknar är kontakten med andra anhöriga... Det är inte så många soldater som har lämnat anhöriga efter sig där jag bor. Anhörigträffarna vi har varit på har inte lämnat utrymme att ta kontakt med någon och forumen på nätet har inte lett till någon nära kontakt för min del. Visserligen har jag inte varit så aktiv på de forumen av olika anledningar så jag får kanske skylla mig själv.  
Men hade det rest fler från vår ort och om Älsklingens arbetsplats hade ansvarat för missionen så tror jag att relationen till andra anhöriga hade blivit mer naturlig. Man hade på ett mer naturligt sätt känt att det finns fler där ute som oroar sig, jag är inte ensam. Men nu när jag ändå känner mig rätt samlad så känns det bara väldigt konstigt att skriva att jag skulle känna mig ensam när jag vet att det finns tusentals anhöriga här hemma i Sverige som är oroade och fäller tårar. Min Älskling har trots allt väldigt många kollegor där nere. Det är ju inte en enmansmission precis. Men ibland är det precis så det känns. 

Tack för att ni lyssnar!
Jag har sett att jag har flera trogna läsare. Ni är guld värda, bara så ni vet:)

Jag har egentligen haft en väldigt bra dag i dag. Under dagen har jag tagit det lugnt och under kvällen var jag på en mycket intressant och lärorik Xocai-träff (www.x-choklad.com) och jag kände mig så inspirerad och peppad när jag kom hem... fram till det att jag läste ett mejl från min Älskling där han skrev om att en finsk soldat har dött... Min älskling säger "baskern av" och jag säger "vila i frid". Mina tankar finns hos de anhöriga... jag vill nedan dela med mig av en text som lästes upp vid minnesdagen för ett par andra tappra soldater;

Stilla, segerlarm och liv som sjuder!
Kom, du högtidsfrid!
Sorgens stora, djupa harpa ljuder
över storm och strid.
Våren tänder varmt i skyarna sitt bloss
men i mörka , kulna gravar kallna stoften
av de tappraste , de fallna som räddat oss.

Minn det , ni, som i de trygga husen bryta
lugnt ert bröd eder ro är köpt med tusen
tappra hjärtans död!
Öppna bladen, hävd, för bragdens gyllne text!
Bonde, du, som gläds åt åkerns gröda,
minns att det är blodet av döda som gav sådden växt.

Jaj det är de fallnas kalla händer som på blanka svärd
lyfte landet högt bland fria länder.
-Viska, andevärld, att ett folk står fritt vid deras gravars rand!
Stora sus i skogar, hundramila, vagga in i evighetens
vila dem som frälst sitt land!

Känner mig sådär lycklig enda in i själen idag...
Har fortfarande känslan av att ha min Älskling vid min sida, inte bara i hjärtat utan runt omkring mig.
Idag är kärlekens dag, Alla hjärtans dag... en av de mest missförstådda dagarna på hela året... För mig är det en av de dagar på året som skänker mig mest eftertanke. Jag tycker inte alls att det är en dag till för att man måste köpa presenter och göra sig till. Dagen behöver inte kosta en krona. Bara eftertanke och man har förutsättningarna för att få en bra dag. Jag förstår de som kan vara ledsna över att inte ha en partner att fira dagen med, att kanske inte få uppleva det där lilla extra romantiska just idag. Men det kommer... Men kärlek är också vänner, familj och att uppskatta det lilla i vardagen. För mig har i alla fall dagen varit väldigt bra och ja jag har till och med fått uppleva lite romantik. Min Älskling överraskade mig med blomsterbud. En väldigt söt och väldoftande bukett blommor som hängde på min dörr när jag kom hem från jobbet. Han lyckades även ringa mig och skicka ett mejl(!) Jag tror minsann att jag har varit saknad även idag:) Det värmer så mycket när han anstränger sig så. Jag vet hur mycket de har att göra. I dag är ingen vanlig dag, idag är Kärlekens dag. Men fortsätt sprida kärlek varje dag och gör det i stort och som smått.