Vakum

Det närmar sig verkligen slutet på missionen nu. Men jag har så svårt att tro på det förens han står här hemma. Just nu är det som att befinna sig i ett litet tidsvakum. Det känns som om någon ska hoppa fram och säga att jag bara är lurad, det dröjer några månader till innan missionen är slut... På ett sätt gör det nog säkert det i och med att Älsklingen ska komma hem och komma tillbaka till vardagen. Egentligen vill jag jubla, men jag känner inte riktigt att jag kan göra det. Inte förens jag kan se honom i ögonen och känna hur han mår. Kontakten har fortsatt att vara bristfällig trots att han har varit mycket på campen. Han har suttit och jobbat till långt in på nätterna med listor hit och dit som ska stämma, överrapporteringar och allt som hör till. Vi har hunnit skriva ltie i chatten till varandra, men det ger inte så mycket. Text kan man gömma sig bakom och den kan tolkas alldeles för mycket. Men när han står framför mig, då kan jag veta hur han mår. Då kan jag börja slappna av. I går kväll hade nervositeten försvunnit helt, men nu är den redan tillbaka igen. Jag trodde aldrig att jag skulle bli nervös över att få hem min Älskling!:) En mycket märklig känsla som inte helt går att beskriva. Den bara finns där.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0