En Löjtnantessas dagbok

Älsklingen ringde aldrig, men jag fick mejl. De har stora problem med telefonerna där nere och soldaterna är frustrerade. Mitt i allt så har de enormt mycket att göra. Älsklingen skrev att han går på redbull och viljestyrka. Det säger en del! Yrkesmässigt har han en mycket hög stress- och belastningströskel. Samtidigt ska de blandade känslorna hanteras. Känslan av att snart få komma hem och de känslor av att åka i från den gemenskap och det förtroende som byggts upp. Ett förtroende som innebär en trygghet i en gemensam förståelse för mycket av de upplevelser de bär med sig hem. Jag hoppas att Älsklingen när han väl är hemma får det lättare att berätta om vissa av sina upplevelser. Jag vet att han bär en del av dem för sig själv. Särskilt nu när telefonerna strular. Lite har han uttryckt i några mejl. Men väl hemma så kan han ta det i sin egen takt och behöver inte bry sig om att han har en begränsad tid på sig i telefonen eller att han när han lägger på luren lämnar mig med tankar och oro. Den sista rundan där nere har varit mest jobbig för honom och inför hans hemkomst planerar jag lugn och ro. Själv vet han inte riktigt vad han vill mötas av här hemma. Jag har frågat om middag med familj och vänner, men han vet inte. Så det får bli spontant i så fall. Själv kommer jag att jobba i en månad efter hans hemkomst innan även jag går på semester. Det tror jag blir bra. Då får han möjlighet att stundvis vara själv, komma tillbaka till vardagen hemma och bearbeta en del av känslorna innan vi båda går på ledighet. Över lag är det med en sorts förtjusning som jag likt ett barn innan sommarlov, födelsedagen och julafton räknar ner dagarna inför hans hemkomst. Men mitt vuxna jag stillar ändå längtan och förväntan med rationella tankar om att det kan komma att bli en jobbig tid. Jag är inte ett dugg oroad för oss två som par, men som jag sagt förut så vill jag måla hela hans värld och göra den underbar... Men är allt enbart underbart så slutar man uppskatta saker så jag  förstår att vad han än kommer hem i för tillstånd så är det en del av resan. Det enda vi behöver oroa oss för här hemma, som smäller är ju trots allt möjligtvis champagnekorken som flyger i taket när han står hemma i vår bostad. Har vi klarat 6 månader med 600mil mellan oss så ska vi nog klara hans hemkomst med gemensamma krafter om svårigheter skulle uppstå. Borta "bra", men Hemma bäst...