En Löjtnantessas dagbok

Veckans nyckelord verkar vara trött... jag skulle gärna sova en hel dag om jag kunde. Men dagen har över lag varit bra. Den började med jobb, rätt så lugnt. Sedan vände jag i dörren hemma och mötte upp några bekanta, gick till stan där vi tog en fika och värmde oss i solen. Efter det hann jag inte mycket mer än hem, duscha och göra mig snabbt i ordning innan det var dags för kvällens middag på stan med flera av Älsklingen kolegor och andra människor. Det var en hejdå-middag/på återseende-middag då värden för middagen snart åker till "långtbortistan"... Usch säger jag bara! Även om jag inte blir direkt ledsen över att han åker, så känns det ledsamt... Jag skulle helst vilja låsa in alla soldater, gömma nyckel ett tag och vänta på att de delarna av världen skulle bli en bättre plats... Klumpen som redan fanns i magen blev lite tyngre. Den enda "trösten" är att jag vet att han precis som min Älskling gärna vill göra mission... jag vet att de gör skillnad och ska långtbortistan bli en bättre plats så behövs deras insatser som medmänniskor... Men det är väl alltid så att man vill skydda "de sina"... Kvällen blev nog ett fint minne för honom i alla fall. Vi åt två rätters; jag åt ryggbiff med egengjorda strips, café de paris sås med en basilikasallad. Till efterrätt blev det för mig en creme brulépudding med egengjord skogsbärsorbé. Vi var väl ca 13st som åt vid långbord på en restaurang och maten var mycket god. Hade jag inte varit så trött och om jag inte hade jobbat i morgon så hade jag gjort dem sällskap resten av kvällen också, de som går ut. Men jag orkade inte mer nu. Efter kramar och hälsningar så betalade jag värdens mat på utvägen. Det är han värd. Av någon anledning så dyker låten med denna text upp i mitt huvud nu;