En Löjtnantessas dagbok

Jaha inte visste jag att sömn skulle leda till att man gråter.
Varför vet jag inte, jag känner mig inte direkt ledsen.
Men det är klart, varje dag är en saknad efter någon, en oro över något och det tar på krafterna.
Särskilt när man sovit dåligt under en tid. Jag längtar vansinigt mycket efter min Älskling.
Man borde ha en "onoff knapp" och välja att vara "offline" i en vecka och sedan vakna upp och vara ännu närme målet utan alla känslor varje dag. Men det är inget farligt att gråta så det får väl fortsättas ens stund till så det blir avklarat. Förhoppningsvis innan det är dags för jobb i em.
I dag har jag haft lite tankar om hur det blir när Älsklingen kommer hem och hur han kommer att må...
Jag hoppas att han ringer i dag, det vore så skönt att få höra hans röst igen. Få höra om han mår bra efter allt som har varit sedan maj månad kom intågande. Egentligen vill jag skriva brev till honom och skicka paket, men det blir inte av då det är så oklart hur snabbt saker kommer fram... jag vill ju inte att breven etc. ska bli liggandes där om de inte når fram i tid. Men samtidigt känns det dumt att inte skicka något utifall att det faktiskt skulle hinna fram...
Det får väl bli den moderna e-posten istället. Även om det inte är något jag föredarar i detta fallet. Då kan han inte läsa breven för sig själv på sitt rum. Under tiden ska jag övertala mig själv om att han snart kommer, snart, snart, snart, snart, snart...