Faser
Som ni säkert läst i tidningen så har Svenska soldater varit i strid i samband med en "bogseringsundsättning".
Min Älskling var med i striden. Han ringde mig sent igår, innan jag ens hade uppmärksammat artikeln. Han var trött efter ca 60h tjänst. Det var ett riktitg mysigt samtal och han ringde mig imorse också bara för att dubbelkolla så jag mådde bra. De senaste dagarna har jag tänkt mycket på de olika faser som man som anhörig går igenom. De flesta är naturligtvis känslorelaterade på något vis och individuella. Vissa är väl rätt lika för oss alla så som tex. "berg och dalbanan" -Känslorna går upp och ned hela tiden. "Vakum"- Man är i sin lilla bubbla, saker känns tyngre än vanligt, allt går långsamt och känns trögt. "Gränsen"-Man känner sig rätt okej, nästan lite stark. Men på ett odefinierbart sätt så ligger de där känslorna och bubblar lite under ytan. Men hålls nätt och jämnt tillbaka på ett konstigt sätt... eller har jag fel? Jag har dock i samband med den senaste striden upptäckt en ny fas (för mig) "Superhjältefasen"...
Av någon anledning så var jag cool-lugn över den senaste striden... Visst allt gick bra, men det fladdrade inte ens till i magen då han berättade om striden... kändes inte ens obehagligt att läsa artikeln... Jag var så där lugn så att jag nästan fick dåligt samvete(!) På något sätt så upplever jag just nu min sambo som oskadlig, inget kan komma åt honom, lite som superman fast min Älskling tål kryptonit... I vanliga fall så skulle jag knappt våga skriva oskadlig utan att typ tänka *peppar peppar ta i trä*. Jag är utbildad beteendevetare, men jag har inget bra svar på denna fas... men konstigt känns det! Min Älskling kommer visserligen alltid att vara min hjälte oavsett superkrafter.
Kram
Min Älskling var med i striden. Han ringde mig sent igår, innan jag ens hade uppmärksammat artikeln. Han var trött efter ca 60h tjänst. Det var ett riktitg mysigt samtal och han ringde mig imorse också bara för att dubbelkolla så jag mådde bra. De senaste dagarna har jag tänkt mycket på de olika faser som man som anhörig går igenom. De flesta är naturligtvis känslorelaterade på något vis och individuella. Vissa är väl rätt lika för oss alla så som tex. "berg och dalbanan" -Känslorna går upp och ned hela tiden. "Vakum"- Man är i sin lilla bubbla, saker känns tyngre än vanligt, allt går långsamt och känns trögt. "Gränsen"-Man känner sig rätt okej, nästan lite stark. Men på ett odefinierbart sätt så ligger de där känslorna och bubblar lite under ytan. Men hålls nätt och jämnt tillbaka på ett konstigt sätt... eller har jag fel? Jag har dock i samband med den senaste striden upptäckt en ny fas (för mig) "Superhjältefasen"...
Av någon anledning så var jag cool-lugn över den senaste striden... Visst allt gick bra, men det fladdrade inte ens till i magen då han berättade om striden... kändes inte ens obehagligt att läsa artikeln... Jag var så där lugn så att jag nästan fick dåligt samvete(!) På något sätt så upplever jag just nu min sambo som oskadlig, inget kan komma åt honom, lite som superman fast min Älskling tål kryptonit... I vanliga fall så skulle jag knappt våga skriva oskadlig utan att typ tänka *peppar peppar ta i trä*. Jag är utbildad beteendevetare, men jag har inget bra svar på denna fas... men konstigt känns det! Min Älskling kommer visserligen alltid att vara min hjälte oavsett superkrafter.
Kram
Kommentarer
Trackback
