En Löjtnantessas dagbok

Just i dag är en sådan dag där jag faktiskt ser ett slut på missionen. Men det känns lite smått overkligt att det är "så kort tid kvar". Varje dag kommer inte gå snabbt, varje dag kommer det inte känns som att det är kort tid kvar. Men varje dag för mig oavsett närmre målet. Att få hem min Älskling. Nu är det snart sommar igen...
Förra sommaren hade jag en klump i magen, Älsklingen skulle inleda träningen inför missionen. Det kändes som början på en *e v i g h e t*. Många kvällar då Älsklingen somnat och i bland även innan så rullade tårarna ner för min kind.  En tår för varje tanke om vad som skulle hända, kunde hända och en tår för varje "tänk om" tanke som jag knappt vågade tänka. Hur kommer denna sommaren att bli? Kommer Älsklingen må bra vid hemkomst, kommer han kunna slappna av... jag vet inte, men hemma kommer han att vara *peppar peppar*.
Jag har läst i genom nästan varje inlägg i min blogg och vissa dagar har onekligen varit bättre än andra. Men jag tog mig igenom även de värsta. Bara för att vi är i slutet av resan så behöver det inte betyda att jag inte kommer få fler dagar som jag hellre hade sovit mig igenom. Men jag kan inte rå för att jag ändå känner lite segervittring... det gick, vi klarade det... Men samtidigt kittlar det till i magen när jag skriver så, fjärilarna eller vad det är som virvlar runt påminner mig om att det inte är slut att allt kan hända, ingen ro och ingen vila innan han står framför mig på hemmaplan. Det känns nästan lite tabu att börja glädjas redan nu, att man då riskerar att något hemskt kan hända. Men vad vinner jag på att inte glädjas?
Medan jag sitter här och nästan ser ljuset i tunneln så kan jag inte låta bli att tänka på de hjältar som nyligen inlett sin resa... Som sitter med den där klumpen i magen, har tårar som rullar ner för kinden i tystet, upplever det där kaoset, förvirringen, stressen. Endel kanske bråkar mycket med sin respektive medan andra har bland de bästa stunder de någonsin upplevt med sin käresta... men även de fina stunderna påminner dem om att snart tar det slut, snart åker min Älskling. Mammor och Pappor försöker hålla samman rösten då deras barn snart åker ut i stora världen. En dag som för många kanske kom rätt så oväntat, andra har sett sitt barn ta steget närmre en mission under många år. De vill naturligtvis inte påverka sitt barn för mycket med sin egen oro, de försöker hålla masken, men för en del går det helt enkelt inte. Vissa dagar bubblar ilska fram, varför vill man åka i från någon man Älskar?! Varför riskera något som är rätt tryggt och bra för ett "äventyr". Oförståelsen visar sin närvaro. De flesta gör nog sitt bästa för att inte oroa sin Älskling, försöker hålla upp en fasad, kämpar i tysthet, många gånger i en upplevd ensamhet. För vissa är drömmen om framtiden en räddning medan andra inte ens vågar tänka tanken om vad som komma skall.
Mitt råd är att upptäcka att ni inte är ensamma, sök kontakt med andra i samma situation. Jag är en av få, om inte den enda som är hemmahjälte i min stad för tillfället. Jag tror att jag upptäckte lite väl sent hur bra Invidzonen faktiskt är, vilken räddning på dagen som forumet kan vara. Det finns ingen anledning att försöka stå stark helt på egna ben eller att försöka hålla masken för andra som förstår hur det kan kännas. Mitt utlopp för känslor var denna blogg och till och med här har jag ofta försökt hålla masken... när man inser att någon faktiskt läser så når man i bland en punkt där man inte vill vara till besvär, där man inte vill klaga för mycket eller visa sina innersta känslor. Men som sagts så många gånger; Ensam är inte alltid stark. Men framför allt så behöver man inte alltid vara stark. Man behöver inte alltid vara duktig. Det viktigaste för mig har varit att känna att jag och min Älskling är ett team. Vi gör det här tillsammans. Var sin resa, men mot ett och samma mål. En dag i taget blir till en månad, som blir till två, som blir till tre som... Oavsett hur långt borta det i bland kan kännas så har varje början ett slut.