En vecka går fort

Då har min Älskling rest... Det hela känns rätt overkligt och jag vet inte riktigt vad jag ska känna, tänka eller tycka. Den veckan han nu har varit hemma gick alldeles för fort, det var mycket praktiskt som behövde ordnas och sedan har vi naturligtvis även försökt få tid bara för varandra. Det har skapat känslostormar på helt egna sätt. Allt det praktiska så som sista önskan, packning mm gör allt så påtagligt. Han ska verkligen resa, han åker verkligen till ett krigsdrabbat land... Vår tid för oss själv försökte jag bara njuta av, men det var svårt det också. Det var då man påmindes om att han verkligen ska vara borta under en lång tid och att en till kram, en puss och mys i soffan kommer att dröja. Jag har lyckats hålla känslostormarna i schakt bättre än väntat, men igår när Älskling satte sig på sängkanten brevid mig då jag kikade på när han packade så brast det. Tårarna rann och jag såg hur Älsklings samvete blev tyngre och tyngre av mina tårar. Men jag kunde och ville inte hejda dem mer. Han är så fin min Älskling och vet alltid hur han ska trösta och hans famn är den bästa att söka ro i. Men morgonen fortsatte i tårarnas tecken trots att jag försökte hålla mig samman för att inte göra det värre för A. För säkerhet skulle så skrev jag ett brev i början av veckan som han kommer att läsa på planet ner, där det står att jag inte klandrar honom för att han åker mm. Jag vet att han klandrar sig själv för att göra sina nära och kära ledsna, men lika väl som han inte kan skydda oss från alla våra känslor så kan vi omöjligt skydda honom mot allt. Jag tror därför på att vara ärlig i sina känslor och att det ger tröst på sikt. Mitt i alla tårar känner jag mig ändå otroligt lycklig, stolt och tacksam. Jag är hans prinsessa eller Löjtnantessa som han skulle ha rättat mig:) Jag får dela denna upplevelse som utlandstjänsten blir, som förmodligen kommer att vara en av de mest speciella i hans liv. Jag får vara hans hemmahjälte och det kommer förhoppningsvis svetsa oss samman ännu mer. För tillfället så känns det som att jag befinner mig i ett känslovakum. Berg och dalbanan som åkt non stop under dagen har stannat upp lite och det känns som att jag knappt vågar röra mig för att sätta fart på karusellen igen. Men det är skönt att ögonen har slutat svida och att huvudet inte känns lika tungt. Jag är så tacksam för alla fina som har ringt och skickat meddelanden under dagen. Det är guld värt! Nu ska jag fortsätta att ta det lugnt, ta hand om er där ute.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0