Underbart

Så fantastiskt skönt att ha honom hemma. Det går inte fullt ut att beskriva. Ingen oro som konstant tränger på, inga tänk om tankar då han inte längre behöver åka ut på patrull, jag behöver inte stirra mig blind på datorn för att kanske lyckas fånga ögonblicket då han har tid att logga in, jag behöver inte vänta på att han ska ringa... han finns ju här...

I går trodde jag aldrig att klockan skulle ticka framåt och ändå hade jag försett mig själv med en lista full av saker som skulle uträttas. Jag virrade dessutom runt på stan i tron om att det skulle fördriva tiden, men inte. Jag stötte på kollegor till Älsklingen som fick klockan att gå än mer långsamt. Tillslut gick jag ner till stationen och bara väntade... Så kom en gemensam bekant och kollega till Älsklingen och väntade med mig. Enligt honom så satt jag som på nålar och tittade på klockan bakom oss varannan minut;) Sedan började alla möjliga personer och kollegor att ramla in. Trots att de flesta är i väg på FS21. De kom med flaggor och gott humör och gjorde mig än mer glad och rörd. När det så var dags och tåget rullade in på perrongen så stod vi uppställda på rad och de andra resenärerna förstod att något var på gång så de höll sig åt sidan. Jag kände hur all förväntan nästan fick mig att lyfta från marken och i ögonblicket jag såg honom så försvann allt annat... Jag gick fram och kramade honom och så hörde jag hur jubel och applåder spred sig där vi stod... I det ögonblicket var han HEMMA!!!!!  Både jag och Älsklingen var helt skakiga och han var chockad. Han hade inte förväntat sig ett sådant välkomnande då han trodde alla var iväg på mission. Jag hade ordnat med ett café så att vi hade möjlighet att fika där (jag hade annars inte planerat in något då Älsklingen inte ville det), men han ville bara hem och duscha:) Vi gick hem, men det var mer känslosamt för honom att komma hem än han hade räknat med tror jag. Tårarna bara rann och vi satt och höll om varandra. Men till sist så kom han in i duschen och vi gick i väg och mötte upp ett par personer och gick ut och åt middag... eller frukost som det blev för mig;) Jag hade inte lyckats få i mig en enda matbit under dagen. När vi sedan kom hem vid 20.00 så hann Älsklingen inte mer än att sätta sig i soffan innan han somnade;) Jag vet att vi har en annan typ av resa framför oss nu där minnen och upplevelser ska hanteras. Men det får komma som det kommer. Det har redan börjat lite smått, rätt som det är så dyker ett minne upp och då är det bara för mig att lyssna. Likväl som jag också ska dela med mig om min mission jag har gjort här hemma. En resa som jag vet att jag kommer att få göra om en dag och då bör han veta vad han sätter sina anhöriga i. Men nu kommer snart Älsklingen hem igen efter att ha varit på gymmet för att bli lite större (han har gått ned i vikt så mycket att kläderna här hemma inte längre passar), så jag ska logga ut och sedan ska vi bara vara:)
Kram på er!

Kommentarer
Postat av: Therese

Det är med tårar i ögonen jag läste detta inlägget. Jag kunde verkligen känna alla dina känslor genom att bara läsa det du skrev!



Gud så härligt att han är hemma hos dig igen! Delar glädjen med dig :)



Ta hand om er!

2011-05-30 @ 16:36:08
URL: http://breakfastlunch.blogg.se/
Postat av: Hanna

Jag är så glad för eran skull <3 visst är det helt underbart!! Hoppas ni får en helt underbar tid o ta igen er på. Många kramar till er båda!

2011-06-04 @ 22:13:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0